tankar i Madrid

Då klockan nu har passerat midnatt är det faktiskt min sista dag i Madrid. På fredag flyger jag och barnen till Sverige. Vissa dagar har jag räknat dagarna till den dagen men nu när den närmar sig så fort känns det lite jobbigt.

Jag känner ett stort vemod. Samtidigt vet jag att jag gör rätt som flyttar. Madrid är en underbar stad som jag verkligen kommer att sakna. Kanske kommer jag att sakna min lilla stad Alcobendas 13 km norr om Madrid ännu mer. En pärla jag inte visste fanns förrän jag flyttade hit. Jag är ingen vän av snö , kyla eller mörker så klimatet kommer jag att sakna otroligt mycket. Egentligen vill jag bo i ett varmt land. Så i framtiden kanske jag gör ett nytt försök med Spanien eller något annat land men det ligger långt fram i tiden.

Vi hade planerat att hela familjen skulle bo här i två år så visst är det tråkigt att barnen och jag flyttar efter ett år. Maken blir kvar här i stan i ett år till men han kommer väl att göra ganska många resor mellan Madrid och Stockholm. Det finns gott om flygbiljetter till rimligt pris. Fast nästa gång barnen får träffa sin pappa blir inte förrän om två månader då han kommer över jul och nyår. Han är en toppenpappa så barnen och han kommer verkligen att sakna varnadra och att skypa via webkamera kan ju aldrig ersätta en kram. Visst har jag skuldkänslor och känner mig ledsen för att jag flyttar med barnen så långt från deras pappa och visst kommer det att bli jobbigt att vara ensam med två barn. Par som har barn men inte bor tillsammans bor ju vanligtvis i närheten och kan ha barnen varannan vecka eller så. Samtidigt skulle jag inte vilja vara utan mina barn varannan vecka.

Året i Madrid har på många sätt varit bra och lärorikt. Jag var redan väldigt bra på spanska när jag kom hit för jag har läst 8 månader i Spanien och en kurs på universitet innan. Jag har också rest runt i Latinamerika i två omgångar i totalt 4 månader. Men nu sitter verkligen spanskan och mina barn pratar en hyfsad spanska som jag har tänkt försöka hålla liv i. Vi får väl prata med varandra , läsa böcker och se filmer på spanska.

Men året i Madrid har också varit jobbigt och ensamt. Nästan alla jag har lärt känna har varit makens kollegor och deras fruar och flickvänner. Det har varit svårt för mig att hitta ett jobb. Visst har jag undervisat lite i engelska men det har bara varit enstaka timmar och ganska dåligt betalt. Jag är inte den första frun eller flickvännen av utlänningarna i bekantskapskretsen som lämnar Madrid just för ensamheten och att man vill ha ett eget jobb och en egen lön.
Visst är det lätt att prata med grannarna eller stammisarna på kaféet men det känns som det är svårt att få nära vänner bland spanjorer. Troligen är det min ensamhet här som har gjort att jag i långa perioder har bloggat så mycket. Bland er som läser och kommenterar mycket och på vilkas bloggar jag också brukar hänga har jag faktiskt fått en hel del bloggkompisar även om jag inte har träffat mer än en i verkligheten. Men jag skulle gärna träffa flera av er.

Jag har redan ordnat med bostad , övervåningen på en prästgård på Ekerö utanför Stockholm. Mina kompisar bor på nedervåningen och vi ska dela kök och tvättstuga. Även skola och dagis är ordnat till barnen. Nu fattas bara jobb till mig. Jag är lite stressad över det för jag har ju inte jobbat det senaste året så det blir ingen a-kassa för mig nu. Alltså måste jag ha ett jobb snabbt. Jag gjorde ett försök att få någon bloggläsare att anställa mig men än har ingen hört av sig. Två har iallfall mailat jobbtips som verkade intressanta. Något jag uppskattade mycket , så ett jättestort tack!

Min sista kväll i Madrid ska jag , familjen och några vänner gå ut och äta lite tapas på en av mina favorittapasbarer. Det känns som ett mysigt avsked till Madrid och människorna jag har lärt känna här.