torsdag, augusti 10, 2006

hemmafruliv

Min situation är ju på inget sätt unik. Det finns mängder av kvinnor (och säkert en del män också) som har följt med sina män utomlands när mannen har fått ett jobb i ett annat land. För många fruar kanske det innebär ett helt lev av flyttande mellan olika länder när maken kommer upp sig i karriären.

Frun (jag generaliserar och skriver fru för jag tror att det finns mycket få män i den här rollen) kan förväntas vara värdinna och servera mat och drinkar till mannens kollegor , affärskontakter , diplomater eller andra viktiga gäster.

Jag vill absolut inte berätta hur andra människor ska leva , men hur står dom här fruarna ut? Vad har dom som inte jag har? För jag klarar uppenbarligen inte det här livet trots att jag aldrig behöver vara värdinna. Kanske är det bara mig det är fel på.

Det vore intressant att göra en studie och göra djupintervjuver med kvinnor som levt så här i många år. Se hur dom mår och vad det är som gör att dom trivs med det livet.
Även om dom inte jobbar och är värdinnor kan dom förstås göra en massa andra kul saker. Dom kan gå kurser i porslinsmålning eller esperanto , ha ett stall av älskare , ägna sig åt välgörenhet, umgås med andra fruar i liknande situation , shoppa diverse lyxprylar och kläder på mannens kreditkort och mycket annat.

Nu kanske vi i Sverige har en tendens att se jobbet som en människas identitet. Så är det ju absolut inte. Jag är inte överdrivet förtjust i att jobba och självklart finns det många saker som är både viktigare och roligare. Så jag visst förstår jag att man låter bli att jobba om man inte måste. Samtidigt som jag förstår att man jobbar fast man inte måste.

Det kanske inte är så lockande att flytta hem till kalla Sverige heller. Bo ensam med barnen , jobba och inte umgås mer med barnen än en kort stund när man steker fiskpinnar eller köttbullar efter att ha hämtat dom på dagis. På fredagskvällen är man helt slut efter en jobbig arbetsvecka men längtar efter någon vuxen att umgås med. När barnen har somnat sminkar man sig och ringer en älskare. Han kommer över med pizza , vin och en film. Kollar film , äter pizza och hånglar i soffan men orkar inte så mycket mer , somnar innan filmen är slut. Ute är det snö och 18 grader kallt.

14 Comments:

Anonymous Anonym said...

Undrar samma sak, hur står de ut?! Det värsta är att "de" alltid verkar vara så himla glada och att allt är så perfekt, men jag tror inte att det riktigt är så. Fick tre goda vänner när jag bodde utomlands som "medföljare" och vi alla fyra var missnöjda med både det ena och det andra. Ältar för tillfället om jag ska flytta tillbaka eller inte. Man lever ju det goda livet där borta, men det är också roligt att jobba och ha en egen identitet här hemma och ingen frågar "på vilket företag jobbar din man".

11:28 em  
Blogger Knaster said...

Jag stod inte ut ens ett år som hemmaflickvän i Paris, trots att jag hade 4 timmars studier om dagen. Så jag förstår inte heller mig på alla duktiga diplomatfruar.

12:16 fm  
Blogger Thérèse said...

Hannah - jag håller med , visst kan man leva det goda livet i ett bra klimat men det blir ju en långtråkig vardag så också. Jag är nog en person som definitivt behöver en egen identitet. Tittade in på din blogg , gillade den. Var bodde du utomlands?

Cindy - med 4 timmars studier om dagen hade jag nog kunnat stå ut. Men nu känns det inte direkt aktuellt för mig att plugga spanska men hade vi åkt till Frankrike hade jag definitivt pluggat franska.

12:38 fm  
Blogger Anna Malaga said...

Ah, nu mâste jag vässa pennan, det här är ju min grej...;-). Visserligen är jag inte "medföljande", men i alla fall hemmafru. Det mâste finnas precis lika mânga sätt att vara hemma, som det finns personer som gör det. Till skillnad frân de allra flesta jobb, där din chef bestämmer hur ditt jobb ser ut, blir hemmatillvaron precis vad du själv gör den till. Själv är jag inte överförtjust i att moppa och damma, men det hade jag ju fâtt göra ändâ, fast pâ kvällarna istället för pâ dagarna. Även om min man hade gjort hälften av jobbet, hade de blivit ganska mycket strykande sent pâ kvällarna ändâ. Vi har inte râd med städerskor och barnflickor och kan inte heller bara "prioritera bort" strykning som en del gör i Sverige nu. Här gâr ingen i ostrukna kläder.
För mig har det varit som att byta mer pengar mot mer tid. Vi har mer tid att umgâs allihop och även mer tid till vâra egna intressen. När det är helg kan vi verkligen koppla av, eller resa iväg utan mâsten.
Däremot skulle jag aldrig passa upp pâ min man och när han har semester delar vi pâ jobbet. När det gäller diplomatfruar tror jag att de förväntas vara med och mingla pâ bjudningar även om de har ett eget jobb, vilket egentligen är ganska korkat. Jag hade inte trivts med att vara ett sâdant "bihang" vare sig jag jobbade eller inte.
Det är klart att man inte ska vara hemma om man inte trivs med det. Men det är sâ mycket som spelar in. I Sverige hade jag aldrig i livet varit hemma. Dels blir man isolerad (och barnen har ingen att leka med)och dels är det väldigt svârt att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag hade inte heller velat ha känslan av att jag ber om pengar. För oss är det vâra pengar, och jag har tidigare jobbat mer och även tjänat mer än min man, vem som tjänar vad har ingen betydelse tycker jag.
HjÄlp, nu fâr nâgon stoppa mig!! ;-)
Fiskpinnar och trötta älskare lâter sâdär kul, men inget är värre än att stanna i ett förhâllande där man inte känner sig rätt värderad. Att bo i en prästgârd pâ Ekerö lâter däremot underbart!!

12:45 fm  
Blogger Thérèse said...

Cindy - Hade du inte kunnat hitta jobb i Paris? Är det lättare att få jobb i London?

Anna - Nu handlade det här med om medföljande som är "bihang". Jag har till viss del känt mig så eftersom jag inte har egna vänner eller något att göra här. Visst är det underbart att ha massor av tid med sina barn. Det är nog något alla föräldrar önskar. Självklart finns det lika många sätt att vara hemma som det finns personer. Man ska ju göra det man trivs med om man kan.

1:00 fm  
Blogger Thérèse said...

Anna - Det känns lite gammaldags och skumt att en diplomatfru förväntas delta i olika mingel och vara värdinna oavsett om hon jobbar eller inte. Blir det skandal om diplomaten är ensamstående eller homosexuell?

1:30 fm  
Blogger Anna Malaga said...

Hehe, precis vad jag tycker. Det hade säkert inte varit lika populärt att pojkvännen eller bardiskuppraggningen hade följt med pâ galamiddag ;-)
Det hade säker varit jättekul att vara pâ samma fest som Kofi Annan, t.ex. men jag misstänker lite svagt att fruarna inte pratar politik, utan diskuterar barnflickor med varandra. Hoppas nÂgon skriver och berättar.

9:10 fm  
Blogger Ataharis said...

Jag hoppas också att någon skriver och berättar som har egen personlig erfarenhet av det livet. Sakerna du listar (lite föraktfullt, eller är det skämtsamt?) - "Dom kan gå kurser i porslinsmålning eller esperanto , ha ett stall av älskare , ägna sig åt välgörenhet, umgås med andra fruar i liknande situation , shoppa diverse lyxprylar och kläder på mannens kreditkort och mycket annat" - känns ganska förlegade. Om än kanske sanna för vissa. Jag tycker bara det vore så oändligt trist om det var det enda man skulle göra.

Som jag har förstått det när jag pratat med de som jobbar på ambassaderna i Ankara så är det väldigt mycket jobb hela tiden, och mycket nätverkande och en väldigt speciell livsstil. Mycket "mingel" i formen av just nätverkande, där också medföljande deltar. De som är medföljande - och hör och häpna, det finns ganska många män också eftersom även kvinnor arbetar på ambassaderna, har ganska stora möjligheter att skapa ett tillfredsställande liv. Sedan beror det ju på vad man tycker är tillfredsställande...

Många ambassader (kanske inte de i de fattigaste utvecklingsländerna) ligger i stora städer, med både internationella NGO:s och stora företag som gärna hyr in välutbildad utländsk personal. Även mindre kvalificerade jobb står till förfogande. Och med dagens teknik kan man också fungera bra som rådgivare/konsult eller sköta eget företag på distans, beroende på bransch. Min pappas fru är inredningsarkitekt och trots boende i Toskana jobbar hon med svenska projekt och är i Sverige en gång i månaden ungefär.

Har man små barn blir det kanske svårare att vara yrkesaktiv på det viset, även om hemmafruandet också kan ses som ett yrke. Då kanske det är lättare att vantrivas.

Jag tror att det är svårt att vara passiv medföljare (hm, finns ju en anledning till att jag inte är "hemmafru" i Ankara just nu) och jag tror att man måste ta ett stort ansvar för att trivas själv plus ha ett enormt tålamod med situationen. Men omöjligt kan det inte vara.

Vill gärna höra vad andra tycker.

9:33 fm  
Anonymous Anonym said...

Jag måste vara säga att det sistnämnda, med att det är snö och 18 grader kallt utanför låter alldeles underbart. :) Jag gillar ju vintern... fast först vill jag ha vacker och blåsig höst!

10:18 fm  
Anonymous Anonym said...

Och om hemmafrugrejen. Jag skulle bli fruktansvärt uttråkad. För på en arbetsplats har man ofta kollegor, vilket blir socialt. Att träffa människor är för de flesta väldigt viktigt, annars känns det liksom inte lika meningsfullt, tillvaron. Dessutom tycker jag om att göra nytta, att behövas på en arbetsplats. Klart att det är jätteskönt att inte jobba och vara ledig, men i längden blir det otroligt långtråkigt!

10:19 fm  
Blogger Thérèse said...

Anna - jag misstänker också att det pratas en del barnflickor , fast jag kanske har fördomar

Trulsa - självklart är det en slags livsstil. Jag har kompisar som har växt upp med en förälder som har varit diplomat och tillbringar uppväxten flyttandes mellan olika länder. Vissa har hatat det , ändra har älskat det. Samtliga av deras mammor har varit hemmafruar hela tiden. Sen kan man naturligtvis sysselsätta sig med massor av saker även om man inte yrkesarbetar.

Min dotter började på dagis på skandinaviska skolan här i Madrid. Då mötte jag ganska många mammor som nästan samtliga var hemmafruar , umgicks med varandra och pratade barnflickor och golf. En del pratade inte ens spanska fast dom bott i Madrid i 10 år och alla umgicks med varandra. Samtliga män hade en hög position på något svenskt företag i Madrid.
Nu ska jag verkligen påpeka att alla mammor inte var såna men väldigt , väldigt många.

Vi bytte till spanskt dagis för att vi tyckte kvaliten på det svenska var undermålig och insåg att vår dotter aldrig skulle lära sig spanska där. Idag går hon på ett jättebra dagis och pratar hyfsad spanska

Johanna - jag håller med om allt utom att minus 18 grader är mysigt.

3:06 em  
Blogger Anna Malaga said...

barajagjohanna - visst kan man träffa människor utan att jobba! I Sverige kan det vara svârt, men här är det mycket lättare.

5:57 em  
Anonymous Anonym said...

Jo, klart att man kan hitta på annat. Men även om jag klagar på att jobba, så VILL jag jobba. Jag tror att man utvecklas av det (det beror väl såklart lite på vilket jobb det är också). Och jag tror att man behöver en meningsfull sysselsättning.
Sen finns det ju dem som har förmånen att ha en man som tjänar multum så att man själv skulle kunna jobba ideellt för nånting man tycker är bra.
Själv föredrar jag dock att få en egen lön.

6:56 em  
Blogger Thérèse said...

Anna - visst kan man träffa folk utan att jobba. Jag umgås inte med en enda person jag har träffat genom något jobb jag har haft.

Johanna - jag känner också det att jag vill ha en egen lön varje månade , egna pengar , eget konto. Det finns någon självkänsla med det där. Även om min man tjänade multum och jag hade en usel lön skulle det ändå kännas viktigt att ha en egen lön på nåt sätt , sen kan vi ju ha gemensam ekonomi och han kan få betala mer än mig då han tjänar mer det handlar inte om milimeterrättvisa. Men jag tror du fattar vad jag menar.

7:05 em  

Skicka en kommentar

<< Home