kärlek

I Sverige och övriga västvärlden träffar vi någon , blir kära och blir tillsammans. Tar kärleken slut går man i allmänhet skilda vägar hur många barn , hus , bilar , företag eller vad det är man har tillsammans.
Kort sagt vi väljer vår partner själva och det är kärlek som är viktigast i valet. Man faller för någon och förhoppningsvis är känslorna besvarade , blir ett par på lång eller kort tid , kanske leder det till att man flyttar ihop , gifter sig , skaffar barn , hus , bil , företag eller vad det nu är tillsammans.

I Indien liksom i många anra länder är sk. love-marriage ovanligt. När jag var i Indien för 2.5 år sen pratade jag med tonårstjejer i olika samhällsklasser men mest i den extremt fattiga byn in the middle of nowhere i södra Rajasthan där jag bodde en månad. Eller för att vara exakt bodde jag i två byar och utanför en mindre stad. Samtliga jag pratade med tyckte att arrangerade äktenskap var att föredra framför love-marriage. En åsikt som kan verkar chockerande för en västerlänning. Deras syn på äktenskap var mer som ett sorts kontrakt än en kärleksaffär. En tonårstjej från dom byarna eller den staden där jag var har nog små eller inga möjligheter att ha en kärleksaffär om hon skulle vilja. Tonårkillarna kunde ju alltid gå på bordell om dom ville. Tjejerna försäkrade att det inte handlade om tvångsäktenskp för både dom och den tilltänkamaken kunde säga nej om dom inte gillade föräldrarnas val.

Fast kärlek finns ju även i indiska byar. Jag hade några olika tolkar , en var en man i 25 års åldern. Han berättade att han var gift och hade ett barn på 1 år men att han hade en flickvän. Flickvännen var en tjej han varit kär i länge men han fick inte gifta sig med henne för sina föräldrar för hon och hennes familj var inte fina nog. När han skulle fungera som min tolk och finnas till hands i byn dygnet runt passade han på att smita iväg och träffa flickvännen.

Jag bodde hos i två byar , alltså hos två familjer. Den första familjen bestod av en man , kvinna , deras dotter och kvinnans mor. Det här paret hade tidigare varit gifta på varsitt håll , hon med en betydligt äldre man som tydligen inte hade varit så trevlig mot henne. Dom hade blivit blixtförälskade i varnadra , lämnat sina respektive och flyttat ihop. För detta hade dom dragit på sig byn och släktens ilska så dom var relativt utfrysta i byn , eller iallfall kvinnan var ganska utfryst , mannen verkade vara mer accepterad. Deras situation var ovanlig. Själva tyckte dom att priset var värt att betala. Det syntes på du hur otroligt kära dom var , trots flera år tillsammans och trots att dom inte pussades , kramades eller hånglade offentligt gav dom varnadra blickar och leenden som var värre än vilket spanskt nyförälskat hånglande tonårspar (dom finns överallt här) kan ge varandra.

På tal om kontraksäktenskap så finns varje helg en bilaga till den stora engelskspåkiga tidningen Hindustan Times en kontaktannonsbilaga. Men kontaktannonserna skiljer sig en del från dom svenska , men skriver ut sitt kast och sin utbildning , matriella tillgångar och likande och söker alltid någon för äktenskap.

Naturligtvis ska INGEN människa någonstans behöva bli bortgift mot sin vilja. Självklart tror jag inte att svenskar eller andra västerlänningar gifter sig eller skiljer sig "för lätt". Det är förmodligen alltid stora och svåra beslut bakom.
Samtidigt undrar jag varför det är så självklart att vårt sätt att se på förhållanden är det enda rätta. Måste det vara kärlek med och om kärleken tar slut kan man inte leva i ett bra förhållande ändå? Man kan ju leva tillsammans ha barnen , huset , bilarna och företaget och ha ett bra liv. Fast det kan ju bli lite knepigt om en av makarna eller båda förälskar sig i någon annan , och ännu knepigare om förälskelsen är besvarad...

Har vi fått för oss det där med kärlek för att vi alltid matas med lyckliga förälskade par i tidningarna , i romatiska filmer och i sliska kärleksromaner? Fast visst finns det väl kärlek och romantik även i Bollywood filmerna också? Nu är ju Indien ett stort land och skillanderna melan hur folk lever i olika regioner och olika klasser är enorm. Där jag var levde man efter gamla normer , utbildningsnivån var låg , vidskeplighet och fattigdom stor. I huvudstaden Delhi som jag också besökte såg jag fattigdom och folk som bodde på gatorna sida vid sida med överföd , välbärgade och trendiga människor som levde och klädde sig ungefär som vi gör i Europa.

Som sagt inga inlägg handlar om mig och det här var inget undantag , det här var bara lösa funderingar och jämförelser mellan olika kulturer som kom till efter att jag pratat om min Indien-resa med en kompis. Personligen kan jag inte tänka mig ett förhållande utan kärlek då är jag hellre singel. Jag nöjer mig inte med mindre än att det är lycka dygnet runt , vi aldrig bråkar och han alltid talar om hur underbar jag är (jag talar naturligtvis också alltid om hur underbar han är).