jämställdhet
På området jämlikhet har Sverige kommit väldigt långt om man jämför med många andra länder. Det finns också ett intresse för och en medvetenhet om dom här frågorna. Ändå händer det ganska lite. Fortfarande har kvinnor lägre lön än män för samma jobb. Män tar inte ut speciellt mycket mer av föräldrarledigheten än dom två obligatoriska pappamånaderna.
Jag tror att för den enskilda kvinnan kan just föräldrarskap vara en stor ojämlikhetsfälla. Mannen som hon träffar när dom båda studerar på universitetet verkar så otroligt jämlik och deras förhållande ska inte bli som hennes föräldrars som hon tycker lever på 50-tals vis. Mannen i hennes liv berättar om hur viktigt han tycker att jämställdhet och kvinnofrågor är. Naturligtvis säger han att han ogillar porr men har ett antal tidningar eller filmer hemma. Det här är helt ofantligt fåning för jag vet inte hur många jag har träffat på eller hört om som ljuger om det här. Varför? Tror man att kvinnor är så lättlurade eller skäms man för att man läser såna tidningar. Nu ska jag säga att även om jag inte har något intresse för porr så vill jag inte moralisera över dom som har tidningar och filmer hemma. Det är naturligtvis upp till var och en.
Hur som helst går dom ut sina utbildningar , han får ett fint jobb och börjar göra karriär. Hon blir gravid. Naturligtvis är graviditeten planerad.Hon älskar ju barn och mannen i hennes liv är ju så barnkär och kommer att bli en fantastisk pappa. När barnet kommer är lyckan verkligen total. Hon vill ju amma länge för det ska ju vara så bra för barnet så hon är naturligtvis hemma på heltid det första året. Han har ju sin karriär att tänka på anars skulle han naturligtvis dela hela föräldraredigheten med henne. Han passar på att ta ut dom obligatoriska pappadagarna på sommaren så hon kan jobba och han kan tillbringa dagarna på stranden med den lilla. Det gör inte så mycket för hon förstår ju att hans jobb är viktigt och tänk vad bra han kommer att kunna tjäna om några år , då kanske dom har råd att köpa det där huset dom drömt om. Så är det så mysigt att vara hemma med en bebis så hon har inget emot det.
Så kommer dagen då den lilla ska börja på dagis. Man måste ju alltid sätta barnets bästa främst och för långa dagar på dagis kan inte vara bra för så små barn. Så hon söker ett annat jobb , ett halvtidsjobb. Det är ju bara några år när barnen är små och mannen i hennes liv tjänar ju så bra så dom klarar sig. Kanske kan dom göra uppehåll med pensionssparandet några år och inte behöver dom åka till Kreta varje år heller. Barnet trivs ju ändå bäst på svärföräldrarnas sommarställe och där är det ju underbart att vara.
Kanske kommer ett eller två barn till för syskon måste ju den lilla ha. Det är ju inte bra för något barn att växa upp utan syskon och som sagt barnens bästa måste man ju sätta främst. Det går ju bra att jobba halvtid några år till. Det är ju så underbart med barnen. Dom barnlösa singelkompisarna vet inte vad dom missar.
Hon och mannen i hennes liv får allt mindra att prata om , det blir mest att dom sitter tysta framför TVn på kvällarna. När dom hade sex sist kan hon inte minnas men det spelar inte så stor roll , sex är inte det viktigaste i världen. Så kanske man resonerar när man är ung och nyförälskad men sen kommer ju en vardag och det är ju så mycket underbarare att dela vardagen med mannen i hennes liv än att leva på sex och passion.
I början turades dom om med matlagning , städning , tvätt , disk och annat hushållsarbete. Numera är det hon som gör nästan allt sånt. Det är naturligtvis okey för han jobbar ju så mycket och hon är ju faktiskt mer road av matlagning än vad han är. Hon blir lite sur för att han lägger sig och solar eller lägger sig i ett hörn och läser när dom gör familjeutflykt till stranden. Han borde ju också hjälpa till att se efter barnen men visst förstår hon att han måste få koppla av. Han har ju ett så krävande jobb och hon vet att han älskar henne och barnen och en bättre pappa och make kunde hon inte hitta.
Hon minns inte när hon sist hade tid att träffa väninnorna men dom håller iallfall telefonkontakt. Mannen i hennes liv känner att hon aldrig har nåt intressant att säga , hon pratar mest om barnen och han orkar inte höra om lillens nya tand sjuttioelva gånger. Hon har dessutom lagt på sig några kilon och är inte lika snygg , välklädd och noga ed sitt utseende som förr. Visst förstår han att hon inte riktigt hinner när hon har så mycket med barnen och det men lite kunde hon väl sminka sig och någon gång kunde hon köpa något nytt och snyggt och det skulle ju inte skada om hon tappade 5-6 kilo. Istället börjar han se fram emot luncherna med Anita på jobbet. Anita är alltid snyggt klädd och sminkad , hon ser bra ut och har alltid något roligt och intelligent att säga. Ja dom har faktiskt flirtat lite och han tror att Anita nog är lite intresserad av honom. Ja på den där personalfesten i våras när dom blev lite fulla kysstes dom faktiskt , flera gånger. Oftare och oftare fantiserar han om Anita när han tillfredställer sig själv i duschen.
En kväll är hon på en grillfest hos några kompisar. Hon känner sig riktigt snygg , har fixat håret , sminket sitter perfekt och den nya klänningen och stövlarna är så snygga och passar henne perfekt. Hon blir lite fnissig av det goda vinet och känner hur självförroendet ökar. Hon dansar tätt intill Janne. Janne som hon alltid har tyckt varit så snygg och charmig , en sån kille som alla tjejer faller för och ikväll är det henne han dansar med. Vinet har gjort henne djärv så hon trycker sig tätt intill Janne och innan hon vet ordet av hånglar dom bakom några krusbärsbuskar i ett mörkt hörn av trädgården. Hon känner hur det pirrar på ett sätt hon nästan hade glömt bort att det kunde göra.
Dom börjar gå ut mer och mer på olika håll. En måste ju vara hemma och passa barnen. Hon känner hur trevligt och smickrande det är med uppmärksamheten från olika män på discot. Visst händer det att hon hånglar mot en bardisk med någon och visst fantiserar hon om att gå längre men hon får alltid dåligt samvete efteråt. Hon har ju en så fin man hemma , hur kan hon ens tänka tanken? Fast lite hångel betyder ju inte att man är otrogen intalar hon sig själv och visst kan ett förhållande vara bra även om man känner sug att hångla med andra.
En kväll på discotmöter han en liten ljus Susanna och blir blixtförälskad. Hon är raka motsatsen till hans tråkiga hustru och dom inleder genast ett förhållade (Anita har sen länge nobbat honom) och efter ett tag är skilsmässan ett faktum. Hon och barnen bor kvar i lägenheten , mannen i hennes liv tar sitt pick och pack och flyttar hem till Susanna. Tyvärr bor Susanna bara i en etta så han kan inte träffa sina barn så mycket. Men naturligtvis vill han ha dom oftare i framtiden när han och Susanna har hittat en större lägenhet. Tyvärr verkar det svårt att hitta någon större bostad och Susanna är inte så intresserad av att hans barn ska bo hos dom för ofta. Han inser att hon egentligen har rätt för när barnen är där kan dom ju inte ha spontansex på diskbänken mitt i frukosten , gå på bio , gå ut och äta , ligga och hångla och titta på en romantisk komedi och annat som känns viktigt.
Hon ringer och tjatar att han ska träffa barnen och visst ska han och vill han men nu är det lite körigt. Hon drömmer om avlastning åtminstone en helg då och då. Ekonomin har blivit usel efter skilsmässan , hon klarar sig inte på halvtidsjobbet och det är svårt att hitta något nytt. Vem anställer en ensamstående småbarnsmamma? Visst betalar han underhåll varje månad , eller nåja nästan varje, hon förstår ju att han kan ha dåligt med pengar vissa månader som till exempel i mars när han och Susanna semestrade i New York. Inte vill hon bråka om han missar underhållet några månader om året , han är ju hennes barns pappa och hon vet att han är en toppenman.
Till slut hittar han och Susanna en större lägenhet och det bestäms att barnen ska vara hos dom varann helg och resten av tiden hos henne. För naturligtvis är det självklat vid alla skilsmässor att barnen ska bo hos sin mamma eller iallfall bo mer där än hos pappan.
Nu är det här ingen verklig berättelse utan helt uppdiktat. Något som skulle kunna vara. Jag vill inte att någon ska bli avskräckt från barn och förhållande av det här. Jag har två barn och skulle gärna skaffa flera. Barn är verkligen det bästa som finns. Man får så otroligt mycket kärlek och det är verkligen mysigt att leva med barn. Jag har naturligtvis all förståelse för dom som inte vill ha barn också även om ett liv utan barn hade varit otänkbart för mig.
Jag tror självklart verkligen på kärlek och tvåsamhet. Det som kan vara knepigt är förstås att hitta den där personen som är rätt men det är inte omöjligt. Någonstans finns han eller hon och ofta vet man det själv , så gäller det "bara" att få personen i fråga att förstå att du är den han eller hon har väntat på i hela sitt liv. Om man är tjej så finns det förstås ett problem med att alla bra killar är upptagna , ens släktingar eller "bara vill vara vänner".
Jag vet inte hur man kan ta reda på hur jämlik en man verkligen är. Man kanske kan fråga hans ex men det kanske inte är så populärt. Kanske får man helst enkelt chansa och hoppas och tro att han talar sanning.
Sen är det självklart individuellt hur viktigt man anser det där med jämställdhet och att dela på ansvaret för barnen är. Alla par ska naturligtvis leva så som det känns bäst för dom. Jag varken vill eller kan tala om hur andra ska leva.
Jag tror att för den enskilda kvinnan kan just föräldrarskap vara en stor ojämlikhetsfälla. Mannen som hon träffar när dom båda studerar på universitetet verkar så otroligt jämlik och deras förhållande ska inte bli som hennes föräldrars som hon tycker lever på 50-tals vis. Mannen i hennes liv berättar om hur viktigt han tycker att jämställdhet och kvinnofrågor är. Naturligtvis säger han att han ogillar porr men har ett antal tidningar eller filmer hemma. Det här är helt ofantligt fåning för jag vet inte hur många jag har träffat på eller hört om som ljuger om det här. Varför? Tror man att kvinnor är så lättlurade eller skäms man för att man läser såna tidningar. Nu ska jag säga att även om jag inte har något intresse för porr så vill jag inte moralisera över dom som har tidningar och filmer hemma. Det är naturligtvis upp till var och en.
Hur som helst går dom ut sina utbildningar , han får ett fint jobb och börjar göra karriär. Hon blir gravid. Naturligtvis är graviditeten planerad.Hon älskar ju barn och mannen i hennes liv är ju så barnkär och kommer att bli en fantastisk pappa. När barnet kommer är lyckan verkligen total. Hon vill ju amma länge för det ska ju vara så bra för barnet så hon är naturligtvis hemma på heltid det första året. Han har ju sin karriär att tänka på anars skulle han naturligtvis dela hela föräldraredigheten med henne. Han passar på att ta ut dom obligatoriska pappadagarna på sommaren så hon kan jobba och han kan tillbringa dagarna på stranden med den lilla. Det gör inte så mycket för hon förstår ju att hans jobb är viktigt och tänk vad bra han kommer att kunna tjäna om några år , då kanske dom har råd att köpa det där huset dom drömt om. Så är det så mysigt att vara hemma med en bebis så hon har inget emot det.
Så kommer dagen då den lilla ska börja på dagis. Man måste ju alltid sätta barnets bästa främst och för långa dagar på dagis kan inte vara bra för så små barn. Så hon söker ett annat jobb , ett halvtidsjobb. Det är ju bara några år när barnen är små och mannen i hennes liv tjänar ju så bra så dom klarar sig. Kanske kan dom göra uppehåll med pensionssparandet några år och inte behöver dom åka till Kreta varje år heller. Barnet trivs ju ändå bäst på svärföräldrarnas sommarställe och där är det ju underbart att vara.
Kanske kommer ett eller två barn till för syskon måste ju den lilla ha. Det är ju inte bra för något barn att växa upp utan syskon och som sagt barnens bästa måste man ju sätta främst. Det går ju bra att jobba halvtid några år till. Det är ju så underbart med barnen. Dom barnlösa singelkompisarna vet inte vad dom missar.
Hon och mannen i hennes liv får allt mindra att prata om , det blir mest att dom sitter tysta framför TVn på kvällarna. När dom hade sex sist kan hon inte minnas men det spelar inte så stor roll , sex är inte det viktigaste i världen. Så kanske man resonerar när man är ung och nyförälskad men sen kommer ju en vardag och det är ju så mycket underbarare att dela vardagen med mannen i hennes liv än att leva på sex och passion.
I början turades dom om med matlagning , städning , tvätt , disk och annat hushållsarbete. Numera är det hon som gör nästan allt sånt. Det är naturligtvis okey för han jobbar ju så mycket och hon är ju faktiskt mer road av matlagning än vad han är. Hon blir lite sur för att han lägger sig och solar eller lägger sig i ett hörn och läser när dom gör familjeutflykt till stranden. Han borde ju också hjälpa till att se efter barnen men visst förstår hon att han måste få koppla av. Han har ju ett så krävande jobb och hon vet att han älskar henne och barnen och en bättre pappa och make kunde hon inte hitta.
Hon minns inte när hon sist hade tid att träffa väninnorna men dom håller iallfall telefonkontakt. Mannen i hennes liv känner att hon aldrig har nåt intressant att säga , hon pratar mest om barnen och han orkar inte höra om lillens nya tand sjuttioelva gånger. Hon har dessutom lagt på sig några kilon och är inte lika snygg , välklädd och noga ed sitt utseende som förr. Visst förstår han att hon inte riktigt hinner när hon har så mycket med barnen och det men lite kunde hon väl sminka sig och någon gång kunde hon köpa något nytt och snyggt och det skulle ju inte skada om hon tappade 5-6 kilo. Istället börjar han se fram emot luncherna med Anita på jobbet. Anita är alltid snyggt klädd och sminkad , hon ser bra ut och har alltid något roligt och intelligent att säga. Ja dom har faktiskt flirtat lite och han tror att Anita nog är lite intresserad av honom. Ja på den där personalfesten i våras när dom blev lite fulla kysstes dom faktiskt , flera gånger. Oftare och oftare fantiserar han om Anita när han tillfredställer sig själv i duschen.
En kväll är hon på en grillfest hos några kompisar. Hon känner sig riktigt snygg , har fixat håret , sminket sitter perfekt och den nya klänningen och stövlarna är så snygga och passar henne perfekt. Hon blir lite fnissig av det goda vinet och känner hur självförroendet ökar. Hon dansar tätt intill Janne. Janne som hon alltid har tyckt varit så snygg och charmig , en sån kille som alla tjejer faller för och ikväll är det henne han dansar med. Vinet har gjort henne djärv så hon trycker sig tätt intill Janne och innan hon vet ordet av hånglar dom bakom några krusbärsbuskar i ett mörkt hörn av trädgården. Hon känner hur det pirrar på ett sätt hon nästan hade glömt bort att det kunde göra.
Dom börjar gå ut mer och mer på olika håll. En måste ju vara hemma och passa barnen. Hon känner hur trevligt och smickrande det är med uppmärksamheten från olika män på discot. Visst händer det att hon hånglar mot en bardisk med någon och visst fantiserar hon om att gå längre men hon får alltid dåligt samvete efteråt. Hon har ju en så fin man hemma , hur kan hon ens tänka tanken? Fast lite hångel betyder ju inte att man är otrogen intalar hon sig själv och visst kan ett förhållande vara bra även om man känner sug att hångla med andra.
En kväll på discotmöter han en liten ljus Susanna och blir blixtförälskad. Hon är raka motsatsen till hans tråkiga hustru och dom inleder genast ett förhållade (Anita har sen länge nobbat honom) och efter ett tag är skilsmässan ett faktum. Hon och barnen bor kvar i lägenheten , mannen i hennes liv tar sitt pick och pack och flyttar hem till Susanna. Tyvärr bor Susanna bara i en etta så han kan inte träffa sina barn så mycket. Men naturligtvis vill han ha dom oftare i framtiden när han och Susanna har hittat en större lägenhet. Tyvärr verkar det svårt att hitta någon större bostad och Susanna är inte så intresserad av att hans barn ska bo hos dom för ofta. Han inser att hon egentligen har rätt för när barnen är där kan dom ju inte ha spontansex på diskbänken mitt i frukosten , gå på bio , gå ut och äta , ligga och hångla och titta på en romantisk komedi och annat som känns viktigt.
Hon ringer och tjatar att han ska träffa barnen och visst ska han och vill han men nu är det lite körigt. Hon drömmer om avlastning åtminstone en helg då och då. Ekonomin har blivit usel efter skilsmässan , hon klarar sig inte på halvtidsjobbet och det är svårt att hitta något nytt. Vem anställer en ensamstående småbarnsmamma? Visst betalar han underhåll varje månad , eller nåja nästan varje, hon förstår ju att han kan ha dåligt med pengar vissa månader som till exempel i mars när han och Susanna semestrade i New York. Inte vill hon bråka om han missar underhållet några månader om året , han är ju hennes barns pappa och hon vet att han är en toppenman.
Till slut hittar han och Susanna en större lägenhet och det bestäms att barnen ska vara hos dom varann helg och resten av tiden hos henne. För naturligtvis är det självklat vid alla skilsmässor att barnen ska bo hos sin mamma eller iallfall bo mer där än hos pappan.
Nu är det här ingen verklig berättelse utan helt uppdiktat. Något som skulle kunna vara. Jag vill inte att någon ska bli avskräckt från barn och förhållande av det här. Jag har två barn och skulle gärna skaffa flera. Barn är verkligen det bästa som finns. Man får så otroligt mycket kärlek och det är verkligen mysigt att leva med barn. Jag har naturligtvis all förståelse för dom som inte vill ha barn också även om ett liv utan barn hade varit otänkbart för mig.
Jag tror självklart verkligen på kärlek och tvåsamhet. Det som kan vara knepigt är förstås att hitta den där personen som är rätt men det är inte omöjligt. Någonstans finns han eller hon och ofta vet man det själv , så gäller det "bara" att få personen i fråga att förstå att du är den han eller hon har väntat på i hela sitt liv. Om man är tjej så finns det förstås ett problem med att alla bra killar är upptagna , ens släktingar eller "bara vill vara vänner".
Jag vet inte hur man kan ta reda på hur jämlik en man verkligen är. Man kanske kan fråga hans ex men det kanske inte är så populärt. Kanske får man helst enkelt chansa och hoppas och tro att han talar sanning.
Sen är det självklart individuellt hur viktigt man anser det där med jämställdhet och att dela på ansvaret för barnen är. Alla par ska naturligtvis leva så som det känns bäst för dom. Jag varken vill eller kan tala om hur andra ska leva.
posted by Thérèse at 7:27 em
14 Comments:
Jag skulle lätt kunna hamna i den fällan, speciellt här i spanien där det oftast är självklart att kvinnan tar hand om hemmet och slutar jobba helt när man får barn. ya veremos...
Först när jag såg ditt inlägg tänkte jag att det var för långt för att jag skulle orka läsa det. Men sedan började jag läsa och var tvungen att fortsätta ända till slutet. Det var bra skrivet. Tror att många kan känna sig mer eller mindre träffade av delar av din text.
För visst finns det många fällor att trampa i...
Blancaflor - ja jag tror absolut att det är lättare att kombinera barn och karriär i Sverige än i Spanien. Det är nog också lättare att vara ensam med barn i Sverige.
Cocotte - ja , jag vet att jag skriver för långa inlägg ibland. Jag är SÅ imponerad av att ni ändå är så pass många som orkar läsa. Visst finns det många fällor , men även om man har hamnat i en fälla finns en väg ur den
Jag tror att det är väldigt viktigt som kvinna att göra sig ekonomiskt medveten. Just för att i möjligaste mån undvika kvinnofällan. Det är nog många som inte inser hur mycket mna förlorar av sin inkomst genom att avra den enda som är hemma med barnen - oavsett du mjuka, känslomässiga aspekterna. Det går faktiskt att förebygga en hel del.
Och oavsett vilket superförhållande man har så MÅSTE man se om sitt eget hus, SÄRSKILT när man skaffat barn. För om inte mamma ser om sitt eget hus (kanske i samråd med pappa, och upprättande av kontrakt) hur ska hon då kunna ge barnen en stabil framtid (och en mamma som kan gå vidare lättare eftersom hon har en stabil ekonomisk grund att falla tillbaks på och kan koncentrera sig på sitt mående istället) i händelse av en skilsmässa?
Därmed inte sagt att det är en lösning på ett komplicerat problem. Men att vara medveten är en bra början.
En mycket sorglig text som garanterat är sann för MÅNGA! Det finns par som faktiskt har levt helt jämlikt tills de får barn, men några år efter barnen är skilsmässan ett faktum. Jag vet par som levt ihop i tio år innan de får barn, men som tar ut skilsmässa ett år efter barnet är fött. Varför? en av förklaringarna är att man inte ordentligt pratat igenom vilka roller man ska ha, hur allt ska fördelas, vad man förväntar sig osv. Man är så glad över att man ska få bebis, ser allt rosenrött och tänker att allt kommer ordna sig, inte behöver vi prata om sånt? Vissa som verkligen pratar om det innan faller ändå in i stereotypa roller när barnet väl har kommit. Man kanske borde skriva ett kontrakt innan;-) Efter man har skilt sig blir rollerna ofta ännu tydligare. Vad det gäller mitt ex så har det tex varit så att han har det ena barnet varannan vecka, men det andra barnet får bara komma varannan helg, för han tycker det barnet är lite "besvärligare" Betala underhåll för det barnet som nästan alltid bor hos mig har det ändå inte varit tal om, "Varför ska du fått nåt jävla bidrag från mig" att den ynka summan som underhållet är givetvis går till kostnader för barnet spelade ingen roll. När jag efter några år ändå bestämde mig för att jag har rätt till detta underhåll för ena barnet för att klara mig ekonomiskt (jag betalar nämligen ALLT för BÅDA barnen, fritids, försäkringar, kläder, mediciner osv) bestämde han att som straff fick det barnet som redan var hos honom så sällan komma till honom ännu färre dagar (knappt alls med andra ord). Var det mig eller sitt barn han straffade då? när jag förklarade att det inte var jag, utan barnet som fick lida för detta blev svaret "Det är priset ******* får betala för att du sökt underhåll" På somrarna sen vi skilde oss har jag aldrig kunnat jobba eftersom pappan då helst vill vara barnfri och jobba extra och få lite mer pengar. Att jag som student inte hade nån inkomst på sommaren och verkligen behövde pengar då spelade ingen roll. Jag tyckte att han kunde ha dem lite på sommaren så jag kunde jobba lite, men nej, hans fritid och jobb var såklart viktigare. Min historia är inte på något sätt unik, många frånskilda kvinnor går på knäna. Alla ni därute som funderar på skilsmässa, se till att gå till Familjerätten med ditt ex för att få ett samarbetsavtal,Obs det är ingen domstol, utan ett erbjudande man kan få om att gå i samtal för att komma på en bra lösning. Mitt ex vägrade givetvis när jag tillslut ville att vi skulle göra detta, men hade jag krävt det INNAN skilsmässan var klar hade det nog gått lättare. Trots detta ångrar jag fortfarande inte att jag skilde mig, ingen ska behöva stå ut i ett fullständigt vidrigt äktenskap. med min nuvarande (är sambo och förlovad) var jag därför noga med att ta upp stora och viktiga frågor mycket tidigt i förhållandet för att inte ramla in i fällor igen. Var inte rädd för att ta upp sånt som är viktigt, det handlar ju om din/er framtid och liv! Många vågar inte prata om sånt i början av rädsla för att skrämma iväg killen, men om han inte är intresserad av att ni båda ska få en bra framtid är han väl ändå inget att ha? såna killar klarar i alla fall jag mig bra utan, då är jag hellre singel.
Jag måste bara lämna en kommentar, för det var både underhållande och tragiskt.
Trulsa - jag håller helt med dig. Det var väl därför jag skrev den här historien.
Becka - Din kommentar är så bra att jag tänker lyfta upp den som ett inlägg på bloggen om du inte msstycker.
Nadia - tack , som sagt det är ingen sann historia men skulle säkert kunna vara
Johanna - tack
Alla - jag är så imponerad av tt ni är så många som orkar läsa mina långa inlägg varje gång. Det är inte ofta jag orkar läsa långa inlägg på bloggar men det finns några undantag som skriver så bra att man fastnar
Det finns väl en hemlighet bakom allting - att texten ska flyta på och vara intressant. Då orkar man läsa.
Usch vad jag tror att din beskrivning stämmer på alldeles för många par. Man önskar ju att Hemliga Pappa skulle kunna klonas och spridas över världen...
Jag har det ganska klart för mig hur det skulle bli ifall jag o Henrik skaffar knoddar:
1. Jag är hemma tills jag kräks på det. Lär bli cirka 7-8 månader, det är dubbelt så lång tid som det brukar ta för mig att lessna på något men jag räknar med att kidsen kommer kännas speciellare... ;)
2. Henrik är hemma resten.
3. Ungarna får sitta och leka med en potatis på köksgolvet på min restaurang, alt. hos kaninerna i en inhägnad på min zooaffär, alt. leka med en jellydildo i lagret på min sexleksaksbutik, medan mamma fortsätter slita på sin business medan pappsen jobbar vidare på banken.
4. När ungen har oturen att fylla tre år blir det dagis.
Under tiden kommer jag att bli så lack på all skev hushållsuppgiftsfördelning att Henrik blir tvungen att lämna mig/ta itu med städningen/hyra städhjälp.
Inga rosa fluffdrömmar här inte! ;) Det enda jag faktiskt fluffdrömmer om är att få tvillingar. Helst tjejer. Slå två flugor i en smäll och skaffa dom samtidigt liksom.
Förresten, tar tillbaka det där med "oturen att fylla tre år". För min del var dagis den lyckligaste perioden i mitt liv, och jag vill också ge mina barn chansen att få en lika stimulerande och glad före-skolan-tid. Faktiskt.
Min karls kära tyska svägerska blev alldeles förskräckt när jag sa till henne att dagis var den lyckligaste perioden hittills i mitt liv. "Men herregud, hur hemskt har ditt liv varit egentligen!" typ. Idiooooot.
Johanna - haha jag det är väl så , det är därför jag inte har några problem med dina långa inlägg. Själv sitter jag ju inte och filar utan skriver bara en gång så det blir rätt variernade kvalitet
Cindy - haha ni verkar ha tänkt över det där. Pojke eller flicka är inte så lätt att välja , inte tvillingar heller. Jag som har både en son och dotter kan tala om att en pojke inte är så dumt heller. Dagis är inte alls dumt , väldigt bra och utvecklande och i Sverige idag är ingen hemma med sina barn så barnen som är hemma med mamma eller pappa på dagarna blir väldigt ensamma. Dom flesta börjar nog tidigare än 3 år , 1.5-2 år tror jag är vanligast. Mina barn började vid 2 år och det var ganska sent.
Min son var nästan tre och min dotter ett år och två månader när de började på dagis. Han var helt redo och tyckte det var spännande, hon led och grät. Hon var helt enkelt för liten! Jag tror egentligen att det ideala är att barn får vara hemma de tre första åren. Men det är faktiskt inte genomförbart om ekonomin ska hållas på en okej nivå och man inte ska ramla ur arbetsmarknaden, dessutom är de flesta dagis bra och barn brukar trivas där.
Your website has a useful information for beginners like me.
»
Best regards from NY! » » »
Skicka en kommentar
<< Home