att göra en fransman chockad

Igår var en fransman som jobbar med maken här och tittade på våran lägenhet. Han skulle gifta sig nästa månad och efter bröllopet skulle frun flytta hit till honom. Jag och barnen ska ju som bekant re-emigrera till Sverige och då flyttar maken till en mindre och billigare lägenhet i centrala Madrid.

Jag vågade mig till och med på att prata lite franska men mest blev det engelska. Han hade en sån där underbar fransk accent på sin engelska att jag blev alldeles knäsvag. Knäsvag har i det här sammanhanget inget med förälskelse att göra utan med att jag är sjuk och obotlig frankofil. Jag blir knäsvag av allt franskt så det franska språket och fransk brytning är inget undantag.

Den här fransammen var ovanligt sympatisk för precis som jag var han pessimist och folkskygg och vi hade samma filmsmak så vi satt och pratade filmer länge. Han och en japansk kompis stannade på middag. Japanen som är mycket förtjust i Sverige och har bott ett år i Linköping hade just varit i Sverige och Linköping och sen hyrt en bil och kört upp till Nordkap. Tydligen hade han gjort en likadan bilresa förra sommaren. Även fransmannen hade bilat från Stockholm till Nordkap för några år sen. Varken jag eller svenska maken har varit norr om polcirkeln och midnattsolen som japanen och fransmannen verkade tokiga i känns väl inte så jättespeciell. Däremot vill jag absolut någon gång åka till nordligaste Sverige och Norge. Det jag har sett av norra Sverige har gett mig ett sug att se mera.

Japanen hade också varit i Bollnäs som han blivt så förälskad i att han tänkte använda sina besparingar till att köpa ett litet hus där. Varför just Bollnäs fick jag aldrig klart för mig och särskilt gott om jobb för fysiker finns det knappast där heller. Han sa att det bara var 2.5 timmes resa till Stockholm , fast jag tror det är längre , om det stämmer vem orkar eller vill ha 5 timmars resa om dagen till och från jobb.

Hur som helst hade japanen köpt en burk surströmming åt oss. Varken jag eller maken har smakat denna norrländska delikatess , men jag har iallfall varit på Ulvön där den tillverkas för några år sen. Det var väldigt fint precis som hela Höga Kusten.

Fast vi åt inte surströmming till middag utan kyckling , potatis och sallad. Jag är fortfarnade vegetarian så jag åt bara potatis och sallad. Det var en lugn tillställning med väldigt små mängder vin trots det vänder sig japanen plötsligt till mig och säger att om jag inte varit gift med hans kollega skulle han stöta på mig. Jag måste säga att jag blev minst sagt paff. Antar att det var tänkt som en kompimang men det kändes väldigt konstigt och pinsamt och maken och fransmannen satt ju mellan mig och japanen.

Fransmannen skulle röka så jag tog mitt kaffe och gick med honom ut på balkongen. Vi satt och småpratade och plötsligt kände vi en vedervärdig stank. Efter kaffe och glass hade tydligen japanen och maken blivit sugna på att smaka på surströmmingen. Även mina barn kom ut på balkongen och klagade på stanken. Fransmannen hade aldrig känt en så vidrig stank och på sant Seinfled-manér började han prata om vilka stanker han föredrog framför surströmming. Dom flesta med andra ord. Trots att han kommer från dom stinkande ostarnas land och gärna åt stinkande ost kunde han absolut inte förstå hur man kunde äta fisk som luktade så vidrigt. Han var verkligen riktigt chockad. Det stank ju verkligen , vi har en ganska stor lägenhet och köket är långt från balkongen och ändå kändes stanken tydligt på balkongen och inne i lägenheten gick det knappt att vara. Märkligt nog fick vi inga klagomål från grannarna.

Däremot hade han inga problem med att äta sniglar eller snigelägg som faktiskt säljs i den berömda delikatessaffären Fauchon vid Place Madeleine i Paris.
Personligen har jag svårt att förstå hur någon kan äta surströmming , sniglar eller snigelägg men jag äter gärna stinkande franska ostar.

Mina föräldrar har ibland haft surströmmingskalas men då har jag alltid hållt mig borta. Jag minns även när dom åt sniglar med vänner när jag var barn men då fick vi barn något annat.

I Uppsala bodde jag ett tag i en korridor på Norrlands nation. I det huset och husen runt omkring hände det då och då att norrlänningar satt och åt surströmming. Tack och lov gjorde ingen i min korridor det. Iallafall inte närjag var där.

Förresten har jag tur kanske mina bostadsproblem får en bättre lösning än vad jag någonsin vågat hoppas på. Inget säkert än men håll tummarna så mycket det går att barnen och jag blir stockholmare i höst.