om min son
Jag skriver inte så mycket om mina barn på bloggen. Ibland har jag ju nämnt min dotter och hennes spanska dagis. Det är lite medvetet att jag håller dom utanför bloggen. Men idag tänkte jag göra ett undatag och skriva om min 10 åriga son.
Egentligen är det här för privat för att hamna på min blogg men jag ska göra ett försök för jag vill krossa myten att det bara är Sverige som tar väl hand om handikappade. Ni är ju inte så många som läser här och ni brukar ha väldigt snälla kommentarer så det ska nog vara okey.
Min son är autistisk. För den som inte vet vad autism är eller bara är nyfiken kan jag rekommendera att gå in här Jag tänker inte gå in på detaljer i min sons diagnos eller hans svårigheter. Men jag kan säga att han inte är utvecklingsstörd. Han älskar att läsa och skriva. Han pratar redan lite spanska. Han gillar bilar , bussar , tåg, datorer och dataspel. Han tittar gärna på sport på TV och då helst bollsporter , slalom eller längdskidåkning. Han älskar att bada och simma och tycker om att vara ute. Han tycker det är kul att gå ut och äta på restaurang och han äter nästan all mat. Han är mycket musikalisk och sjunger och lyssnar gärna på musik. Men det finns mycket problem och det finns mycket som är jättejobbigt. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle få ett handikappat barn. Ingen i varken min eller min mans släkt har det. Jag skötte mig med vad jag åt och drack under graviditen och röker inte. Men ibland blir inte livet som man tänkt sig.
Autismen var inget vi märkte när han var spädbarn utan vi började väl ana nåt när han var 2-3 år och fick diganos när han var 3-4 år.
Hur som helst gick min son på ett vanligt dagis i Sverige där han fick extra stöd. Men när han började 6 års verksamhet flyttade vi honom till ett specialdagis för autistiska. Vilket var jättebra för han utveckaldes enormt där. Sen började han i en liten jättebra skola för autistiska. Vi bodde då i Göteborg och efter två år bestämde Göteborgs kommun att specialskolor skulle läggas ner och barnen itegreras i den vanliga skolan. Min sons klass splittardes och barn och personal hamnade i olika skolor. Min son hamnade ensam i en skola med nya barn och ny personal. Det var fortfarande en grupp autistiska barn men nu hade man sitt klassrum i en stor låg- och mellanstadieskola. Det var färre personal och INGEN i personalen hade tidigare erfarenhet av autism. Det blev jättejobbigt och fungerade mycket dåligt.
Från den dåliga skolan flyttade vi sen till Madrid och en fantstisk skola. Min son trivs hur bra som helst. Här har man fantastiskt fina och nya lokaler. Lärarna är välutbildade och kunninga i autism och autismproblematik. Man har en varierad verksamhet. Skolan han gick på i Sverige kändes mer som förvaring än verksamhet. Här på skolan i Madrid gör dom utflykter flera gånger varje termin. Man har också många små rum eftersom autistiska ofta behöver ha ganska lungt omkring sig när dom sitter och ska koncentrera sig på nåt. I Sverige var alla i ett enda stort klassrum. Här jobbar dom med olika skolämnen och håller mycket på med datorer. Dessutom har dom en hel del konstnärlig verksamhet där dom håller på med lera , målar , skulpterar och annat.
Skolan i Madrid är en statlig skola och ingen tjusig privatskola men ändå så mycket bättre än den svenska. Jag tror vi har en myt i Sverige att vi är bäst i världen på att ta hand om handikappade. Det finns faktiskt en hel del länder som kommit lika långt eller till och med längre. Jag tror att dom flesta länder i västeuropa skulle kunna erbjuda min son en bra skola.
Faktiskt finns mycket tråkiga fördomar i Sverige. För en tid sen läste jag på en blogg som är en av dom mest populära och som jag ofta gillar att såna som min son skulle kemiskt lobotomeras. Texten illustrerades med en pojke som fick ett vansinnesutbrott. Cirka 20-30 inlägg höll med den populära bloggaren om detta. Självklart blir man fruktansvärt ledsen över såna fördomar och sån okunskap. Jag är alltid öppen mot alla som träffar min son. Det känns bättre att säga att han är autistisk än att dom ska börja spekulera eller bara tycka att han är en udda kuf. Hittills har jag inte mötts av såna här fördomar och jag hoppas slippa det i framtiden också.
Hur kan man då flytta till ett annat land med ett autistiskt barn? Jag trodde nog aldrig att jag skulle göra det. Men efter 5 års universitetsstudier i nationalekonomi , företagsekonomi och internationella relationer lyckades jag bara få jobb i hemtjänsten. Plus att jag även pluggat språk , historia och arkelogi utöver min examen. Maken doktorerade på Chalmers i fysik närmare bestämt nanovetenskap. Nanovetenskap är ett jättehett forskningsområde och anses verkligen vara framtiden men tyvärr verkar inte forskningen ligga i Sverige. I utlandet finns gott om jobb för honom och min examen och mina språkkunskaper värderas betydligt högre än i Sverige. Just nu jobbar jag inte mer än lite extra som engelskalärare för jag skriver på en uppsats i ekonomi. Hoppas kunna jobba mer till hösten då barnen har fått rutin på skolorna och känner sig mer hemma här.
Hur som helst kändes det som om vi inte kunde få jobb som motsvarade våra examen i Sverige. Flera av mina kursare på Handels har varit arbetslösa och då sökt och fått jobb i utlandet.
Maken sökte 3 jobb i 3 länder i Europa och fick alla. Så vi hamnade i Madrid och ska bo här iallfall till och med december 2007. Men efter det kommer vi nog inte hem till Sverige och arbetslöshet utan söker jobb här i Spanien eller nåt annat land. Innan vi bestämde oss för att flytta kollade vi naturligtvis upp möjligheter till specialskolor och vilken kvalitet dom höll. Vi ringde och mailade mycket till myndigheter och organisationer både i Sverige och Spanien.
Att flytta hit har verkligen varit ett lyft mot den dåliga skolan vi hade i Göteborg. Båda mina barn , jag och mannen trivs förträffligt i den spanska huvudstaden.
En sak som jag verkligen skulle önska är lite avlastning med barnen speciellt då med sonen. Min 4 åriga dotter är helt frisk. Fast även icks-handikappade barn kan vara nog så jobbigt ibland.
För även om jag älskar honom jättemycket är det ibland fruktansvärt jobbigt att ha ett handikappat barn.
Därför hade det varit skönt med en vän eller släkting som kunde vara barnvakt ibland. Tyvärr var det inget jag hade i Sverige heller. Mina föräldrar och svärföräldrar är "fria" nu när dom inte har barn som bor hemma längre. Nu ska dom "leva livet" och vill inte sitta barnvakt. Trots att dom träffar sina barnbarn ungefär en gång om året kan dom naturligtvis inte vara barnvakt då så maken och jag får hitta på nåt en dag eller kväll. När dom kommer till Madrid vill dom gå på sightseeing, shoppa , besöka museum och gå ut på krogen inte sitta hemma i våran lägenhet med sina barnbarn. Så ni som har barn och har föräldrar som är barnvakt ibland , var glada över det.
Jag älskar verkligen min son och undanber mig fördomsfulla kommentarer på det här inlägget. Han ska inte utsättas för kemisk lobotomering eller något likande. Ni som tycker det. Låt bli att skriva kommentarer här.
Egentligen är det här för privat för att hamna på min blogg men jag ska göra ett försök för jag vill krossa myten att det bara är Sverige som tar väl hand om handikappade. Ni är ju inte så många som läser här och ni brukar ha väldigt snälla kommentarer så det ska nog vara okey.
Min son är autistisk. För den som inte vet vad autism är eller bara är nyfiken kan jag rekommendera att gå in här Jag tänker inte gå in på detaljer i min sons diagnos eller hans svårigheter. Men jag kan säga att han inte är utvecklingsstörd. Han älskar att läsa och skriva. Han pratar redan lite spanska. Han gillar bilar , bussar , tåg, datorer och dataspel. Han tittar gärna på sport på TV och då helst bollsporter , slalom eller längdskidåkning. Han älskar att bada och simma och tycker om att vara ute. Han tycker det är kul att gå ut och äta på restaurang och han äter nästan all mat. Han är mycket musikalisk och sjunger och lyssnar gärna på musik. Men det finns mycket problem och det finns mycket som är jättejobbigt. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle få ett handikappat barn. Ingen i varken min eller min mans släkt har det. Jag skötte mig med vad jag åt och drack under graviditen och röker inte. Men ibland blir inte livet som man tänkt sig.
Autismen var inget vi märkte när han var spädbarn utan vi började väl ana nåt när han var 2-3 år och fick diganos när han var 3-4 år.
Hur som helst gick min son på ett vanligt dagis i Sverige där han fick extra stöd. Men när han började 6 års verksamhet flyttade vi honom till ett specialdagis för autistiska. Vilket var jättebra för han utveckaldes enormt där. Sen började han i en liten jättebra skola för autistiska. Vi bodde då i Göteborg och efter två år bestämde Göteborgs kommun att specialskolor skulle läggas ner och barnen itegreras i den vanliga skolan. Min sons klass splittardes och barn och personal hamnade i olika skolor. Min son hamnade ensam i en skola med nya barn och ny personal. Det var fortfarande en grupp autistiska barn men nu hade man sitt klassrum i en stor låg- och mellanstadieskola. Det var färre personal och INGEN i personalen hade tidigare erfarenhet av autism. Det blev jättejobbigt och fungerade mycket dåligt.
Från den dåliga skolan flyttade vi sen till Madrid och en fantstisk skola. Min son trivs hur bra som helst. Här har man fantastiskt fina och nya lokaler. Lärarna är välutbildade och kunninga i autism och autismproblematik. Man har en varierad verksamhet. Skolan han gick på i Sverige kändes mer som förvaring än verksamhet. Här på skolan i Madrid gör dom utflykter flera gånger varje termin. Man har också många små rum eftersom autistiska ofta behöver ha ganska lungt omkring sig när dom sitter och ska koncentrera sig på nåt. I Sverige var alla i ett enda stort klassrum. Här jobbar dom med olika skolämnen och håller mycket på med datorer. Dessutom har dom en hel del konstnärlig verksamhet där dom håller på med lera , målar , skulpterar och annat.
Skolan i Madrid är en statlig skola och ingen tjusig privatskola men ändå så mycket bättre än den svenska. Jag tror vi har en myt i Sverige att vi är bäst i världen på att ta hand om handikappade. Det finns faktiskt en hel del länder som kommit lika långt eller till och med längre. Jag tror att dom flesta länder i västeuropa skulle kunna erbjuda min son en bra skola.
Faktiskt finns mycket tråkiga fördomar i Sverige. För en tid sen läste jag på en blogg som är en av dom mest populära och som jag ofta gillar att såna som min son skulle kemiskt lobotomeras. Texten illustrerades med en pojke som fick ett vansinnesutbrott. Cirka 20-30 inlägg höll med den populära bloggaren om detta. Självklart blir man fruktansvärt ledsen över såna fördomar och sån okunskap. Jag är alltid öppen mot alla som träffar min son. Det känns bättre att säga att han är autistisk än att dom ska börja spekulera eller bara tycka att han är en udda kuf. Hittills har jag inte mötts av såna här fördomar och jag hoppas slippa det i framtiden också.
Hur kan man då flytta till ett annat land med ett autistiskt barn? Jag trodde nog aldrig att jag skulle göra det. Men efter 5 års universitetsstudier i nationalekonomi , företagsekonomi och internationella relationer lyckades jag bara få jobb i hemtjänsten. Plus att jag även pluggat språk , historia och arkelogi utöver min examen. Maken doktorerade på Chalmers i fysik närmare bestämt nanovetenskap. Nanovetenskap är ett jättehett forskningsområde och anses verkligen vara framtiden men tyvärr verkar inte forskningen ligga i Sverige. I utlandet finns gott om jobb för honom och min examen och mina språkkunskaper värderas betydligt högre än i Sverige. Just nu jobbar jag inte mer än lite extra som engelskalärare för jag skriver på en uppsats i ekonomi. Hoppas kunna jobba mer till hösten då barnen har fått rutin på skolorna och känner sig mer hemma här.
Hur som helst kändes det som om vi inte kunde få jobb som motsvarade våra examen i Sverige. Flera av mina kursare på Handels har varit arbetslösa och då sökt och fått jobb i utlandet.
Maken sökte 3 jobb i 3 länder i Europa och fick alla. Så vi hamnade i Madrid och ska bo här iallfall till och med december 2007. Men efter det kommer vi nog inte hem till Sverige och arbetslöshet utan söker jobb här i Spanien eller nåt annat land. Innan vi bestämde oss för att flytta kollade vi naturligtvis upp möjligheter till specialskolor och vilken kvalitet dom höll. Vi ringde och mailade mycket till myndigheter och organisationer både i Sverige och Spanien.
Att flytta hit har verkligen varit ett lyft mot den dåliga skolan vi hade i Göteborg. Båda mina barn , jag och mannen trivs förträffligt i den spanska huvudstaden.
En sak som jag verkligen skulle önska är lite avlastning med barnen speciellt då med sonen. Min 4 åriga dotter är helt frisk. Fast även icks-handikappade barn kan vara nog så jobbigt ibland.
För även om jag älskar honom jättemycket är det ibland fruktansvärt jobbigt att ha ett handikappat barn.
Därför hade det varit skönt med en vän eller släkting som kunde vara barnvakt ibland. Tyvärr var det inget jag hade i Sverige heller. Mina föräldrar och svärföräldrar är "fria" nu när dom inte har barn som bor hemma längre. Nu ska dom "leva livet" och vill inte sitta barnvakt. Trots att dom träffar sina barnbarn ungefär en gång om året kan dom naturligtvis inte vara barnvakt då så maken och jag får hitta på nåt en dag eller kväll. När dom kommer till Madrid vill dom gå på sightseeing, shoppa , besöka museum och gå ut på krogen inte sitta hemma i våran lägenhet med sina barnbarn. Så ni som har barn och har föräldrar som är barnvakt ibland , var glada över det.
Jag älskar verkligen min son och undanber mig fördomsfulla kommentarer på det här inlägget. Han ska inte utsättas för kemisk lobotomering eller något likande. Ni som tycker det. Låt bli att skriva kommentarer här.
posted by Thérèse at 10:51 em
26 Comments:
Sverige är ett u-land vad det gäller att ta hand om barn med speciella behov. Jag har en lillebror med damp/adhd & autistiska drag, och jobbade en termin på lågstadieskolan. Min erfarenhet med brorsan gjorde att jag var den mest kvalificerade i hela lärarlaget vad det gällde "problembarn", och det är en sorglig sanning.
Något jag ofta retat mig på vad det gäller folks bild av autism är att de tror att personen antingen är en idiot, eller en idiot savant a la Rainman...
Min bror fick hjälp i en specialskola (hans räddning) för cirka 8 år sedan, då den precis startats upp. I samma byggnad inhyste kommunen specialklassen för autister. Nu förra året insåg de äntligen vansinnet i att ha autister och dampungar i samma hus *s*
Starkt av dig att skriva om din son, kul att höra att han har det så bra!
Cindy - Jag har tänkt på det här länge för att jag just ville visa att Sverige är ett u-land när det gäller barn med speciella behov. Jag tror att många svenskar tror att Spanien är så mycket sämre på sånt här men det är ju inte min erfarenhet. Samtidigt kändes det här som en av dom sakerna som är lite för privat att skriva på bloggen. Men att skriva och jämföra specialskolor utan att nämna sonen skulle bli konstigt.
Jag håller helt med att det finns mycket fördomar. Rainman verkar vara vad alla tänker på när man talar om autism.
Kul att höra att det gått så bra för din bror!
Jag blir riktigt ledsen att av läsa om vilka grymheter folk kastar ur sig på grund av fördomar och okunskap. Usch!
När det kommer till vård överhuvudtaget så anser i alla fall jag att Sverige är ett av de sämre länderna på det. Tandvården är väl det enda som är OK. Skulle jag drabbas av någon svårare åkomma så skulle jag pronto åka till Frankrike som är mitt andra hemland.
Vad kul att ni har hittet en sâ bra skola ât sonen!
Jag har ingen erfarenhet av handikappade barn, men är väldigt nöjd med den övriga "offentliga sektorn" här i Spanien. Trots att skatterna är otroligt mycket lägre, fungerar det mesta bättre: skola, sjukvârd/friskvârd osv.
Jag fâr tid pâ vârdecentralen samma dag för mitt barn om jag ringer tidigt pâ morgonen, och ingen frâgar VARFÖR jag vill komma dit. Sen är det ju helt avgiftsfritt även för vuxna.
Skolan är gratis frân 3 âr, vi betalar skolamaterialet själva, men det gör vi sâ gärna :-)
Visst, det finns saker som är bÄttre i Sverige, men det är inte automatiskt bättre bara för att det är svenskt.
Onesama - ja det är inte kul med alla fördomar. Åtminstone på nätet verkar folk vara hemska
Anna - jag har inte haft så mycket kontakt med den spanska vården men det lilla jag har haft har jag varit väldigt nöjd med. All vinst från det statliga lotteriet ONCE går till handikappverksamhet i Spanien.
Jag tror jag vet vilket inlägg på vilken populär blogg som du menar. Det var det tyska barnet vid datorn, eller hur? Jag minns inte att han skulle vara autistisk. Men du kanske känner igen beteendet som en del i hur autistiska barn kan bete sig? Jag vet inte, jag bara frågar. Om de som kommenterade inlägget och han som skrev det visste att barnet var sjukt skulle de nog inte vara så elaka i sina kommentarer. Folk skriver också lättare elaka saker om någon som känns främmande och långt bort, särskilt när man skriver om den i tredje person. Även om det inte är någon ursäkt är det en förklaring till att en del kommentarer ibland blir elakare än vad folk egentligen menar, innerst inne. Jargongen kan då lätt bli hårdare än vad folk egentligen menar. Men jag förstår att du tar illa upp, absolut.
Roligt i alla fall att din son verkar få en bra omsorg i Spanien och att han har så pass utåtriktade intressen, det var mer utåtriktat än jag trodde om autister. Samtidigt är det förstås tråkigt att höra att det funkar så dåligt i Sverige. Visst trodde man inte att det skulle vara så mycket sämre i Sverige jämfört med Spanien.
El Mango - Javisst det är den bloggen , som jag faktiskt gillar. Det var bara det här som gjorde mig ledsen. Rubriken var ADHD de luxe. ADHD är inte är samma sak som autism men något inom "autismspektrat". Det var inte bara inlägget han skrev utan alla väldigt elaka kommentarer också. Men visst har du rätt på nätet kan man vara hyfsat anonym och känner man inte barnet i fråga. Många med autism , ADHD och andra likande sjukdomar kan få fruktansvärda utbrott som den tyska pojken. Nu är ju mycket på nätet fejk så om han verkligen var sjuk vet jag ju inte.
Det finns ju bra skolor i Sverige också , min sons första skola som las ner var jättebra. Säkert finns dåliga skolor i Spanien. Men det är trist att det tyvärr har blivit mycket sämre för handikappade i Sverige.
Min son är inte så utåtriktad om man menar att umgås med andra. Han gillar inte folk men behandlar dom ofta som luft. Han har aldrig lekt särskilt mycket med andra barn än sin lillasyster. Något som är väldigt vanligt hos autistiska. Men han har ju olika intressen som han tycker om. I sommar kommer han, jag och mannen att hänga framför fotbolls VM på TV.
El Mango - men just texten till det inlägget och dom många kommentarerna som höll med känns som om det finns en stor kunskapsbris och mycket fördomar om såna här sjukdomar. För jag hoppas han som skrev bloggen och dom som skrev inläggen inte tycker Bobbys styvpappa var en bra kille som dödade och sänkte sin autistiska styvson i en sjö.
Vilket fint inlägg. Kram
Och jag haller med dig om arbetssituationen i Gbg/Sverige. är själv civ.ek ifran Handels i Gbg och det var tufft att hitta jobb.
Vad modig du är Therese som vågar bryta upp och söka lyckan på annat håll!
Kors vad tråkigt och konstigt med far och morföräldrar som inte vill sitta barnvakt.
blancaflor - ja det känns trist att så många som pluggat länge inte får jobb i Sverige. Antar att fler av dina kursare från Handels också jobbar utomlands. Flera av mina fick inte jobb i Sverige men väl i utlandet
Stora Morran- tack. Jag är faktiskt jätteglad att jag flyttade hit för det har varit till det bättre för hela familjen. Ja det är tråkigt att ha såna mor och far föräldrar. Själv ska jag aldrig bli sån!
Wow, ännu modigare att flytta iväg sådär med ett handikappat barn när man inte vet riktigt hur det fungerar. Vad skönt att skolan och allt fungerar! Jag är impad.
Min storasyster har ett handikapp, hon är dock inte alls öppen med det (tyvärr, tyvärr, tyvärr, då det absolut inte är något att skämmas över), därför vill jag för hennes skull inte skriva öppet om det här, skulle dock gärna skrivit ett privat inlägg, men det gick ju inte.
Åh vad mycket gulliga kommentarer , jag blir alldeles rörd.
Blancaflor - stor kram till dig också
Nadia - tack , tack
Barajagjohanna - nja vi hade ju en hel del kontakter med skolor , organisatioer och myndigheter i Spanien innan vi bestämde oss för att flytt. Nu när arbetsmarkanden åtminstone för akademiker inte ser så bra ut i Sverige så känns det som att flytt är det enda vettiga om man vill jobba med något som iallfall likanar det man utbildats till
Jag förstår att du inte kan skriva om din syster men det var jättebra att du tog upp Special Olympics. Jag och många andra hade aldrig hört talas om det innan vi läste om det hos dig.
Kram till dej Thérèse! Tycker att det var modigt av dej att skriva om din son. Det är så lätt att folk ser ner på en för att man erkänner att man inte har "perfekta barn". :-( Jag vet, båda mina barn har "problem" - fast jag ser hellre det som "speciella förutsättningar". *s* Jag tror att jag nämt det i min blog någon gång, är inte säker. För precis som du försöker jag hålla dom utanför nätet, för deras egen säkerhets skull.
Vad skönt att det går bra för din son i skolan! Jag håller med dej om att det ofta är mycket snack och lite verkstad i Sverige när det gäller barn med speciella behov. Och man ska vara sååå tacksam för att det finns en massa experter och aldrig ifrågasätta deras åsikter.
Min äldste son blev förlossningsskadad pga syrebrist innan, under och efter förlossningen. Han fick dessutom en svår lungsjukdom som han fortfarande har sviter av. Jag tycker att akutvården i Sverige är toppen! Iof fick han vara lite av en "försökskanin" eftersom dom gick igenom varenda en av dom olika behandlingarna som finns för lungsjuka barn, så tack vare honom har dom fått mer kunskap. Han fick en behandling som kostar hundratusentals kronor per dygn. Jag är oerhört tacksam för att barnsjukvården i Sverige fortfarande är gratis och att han hade turen att bli utvald till den behandlingen. Utan den hade han inte levt mer än något dygn, om ens så länge... Vi bodde i över 2 mån på sjukhuset och sedan vårdade jag honom hemma. Så när det gäller den biten har jag bara gott att säga om svensk sjukvård.
Men sedan...? Näää... Dom släppte iväg oss från sjukhuset med en svårt lungsjuk liten kille, med ätstörningar, som hade ständiga andningsuppehåll... BVC skulle ta hand om oss, sjukhuset ansåg att han var "färdigbehandlad". Enligt "experterna" skulle han aldrig lära sej gå, tala, leka... När han var 6 mån skrevs vi ut från sjukgymnastiken. Och så fick vi klara oss själva....
Idag är min son 8½ år, han talar 4 språk, han lärde sej läsa & skriva på egen hand när han var 5 år. Han går, springer och hoppar - visserligen inte så fort, långt och bra som andra barn men han tar sej frammåt. Han har svårt med motoriken, men vi fortsätter träna. Han har "vissa autismliknande drag" och svårt med den sociala biten och får fruktansvärda raseriutbrott. Men han lever.... Och han mår bättre och bättre för varje år. Hade jag lyssnat på experterna och gett upp varje gång jag stötte på stängda dörrar hade han kanske varit det vårdpaket dom ansåg han skulle bli. Men icke! Min son har alla möjligheter i världen, han måste bara anstränga sej lite mer än andra.
När sjukvården tvättade sina händer och sa att dom inte kunde göra nått mer sa jag upp mej på jobbet och ägnade mej åt min son istället. Inte poppis hos FK kan jag säga, för dom drog in mitt vårdbidrag, trots läkarintyg... Vill inte gå in på vad jag tycker om FK och deras regler,då blir jag bara folkilsken! *s* När lillen kom med svårt atopiskt eksem & massvis med allergier var jag rätt härdad. *s*
Kram,
Nejma
Jag tycker att det var starkt av dig att skriva om din son.
Min syster älsta pojke lider av en mildare form av tourettes syndrom. Hans första fröken i skolan motarbetade honom otroligt. Bla krävde hon att han skulle göra en psykologisk undersökning som tar ca 2 månader att genomföra.
När resultatet kom visade det sig att hans intelligens låg på nivån 12-17 år och han var bara 6 år.
Tycker att dom för snabbt vill sätta in barn i fack.Typ är dom lite för vilda så måste det genast vara psykproblem.
I grekland finns det ett uttryck som mor och farföräldrar brukar säga..Mitt barnbarn är 2 gånger mitt barn.
...Det säger nog allt.
Massor av kramar
Jag tycker att det var starkt av dig att skriva om din son.
Min syster älsta pojke lider av en mildare form av tourettes syndrom. Hans första fröken i skolan motarbetade honom otroligt. Bla krävde hon att han skulle göra en psykologisk undersökning som tar ca 2 månader att genomföra.
När resultatet kom visade det sig att hans intelligens låg på nivån 12-17 år och han var bara 6 år.
Tycker att dom för snabbt vill sätta in barn i fack.Typ är dom lite för vilda så måste det genast vara psykproblem.
I grekland finns det ett uttryck som mor och farföräldrar brukar säga..Mitt barnbarn är 2 gånger mitt barn.
...Det säger nog allt.
Massor av kramar
Nejma - håller helt med om att det känns som om folk ser ner på en om man inte har perfekta barn. Farsan Baloo skrev väldigt träffande om hur folk skryter om sina barn. Jag kan känna att min dotter som är sockersöt och charmig och pratar och charmar alla får så mycket mer uppmärksamhet av besökare än min mer introverta son. Vad skönt att höra att det gått så bra för dina pojkar. Jag har också kännt att flytten från Sverige har varit till det bättre. Sen finns det självklart mycket som är väldigt bra i Sverige och det skriver jag ofta om.
Popsan - Jag kan hålla med om att det finns en tendens att snabbt dela in barn i fack. Fast när det gäller min son har han verkligen problem. Det är inget sack om att han är autistisk och han skulle aldrig klara en vanlig skola. Jag har i inlägget bara nämnt hans intressen och positiva sidor för jag känner inte att jag vill gå in på diagnosen och problemen så här på en blogg som alla kan läsa.
Fint grekiskt uttryck. Det ska jag komma ihåg den dag jag eventuellt får barnbarn. Nu har jag alltid gillat barn mycket även innan jag hade egen. Jag har alltid varit den som gullat mest med en baby eller lekt med småbarn mest av alla vuxna när jag har träffat barn. Mina föräldrar och svärföräldrar har inte alls varit eller är såna. Tyvärr.
Thérèse - jag blev så till mej att jag glömde fråga om din son... *Fy skäms, Nejma* Går han alltså på en skola bara för autistiska barn eller är det blandat? Min mycket begränsade erfarenhet och vad jag har hört av andra med "speciella" barn är att man tar väldigt väl hand om dessa barn i Spanien. Det satsas mycket pengar och det finns bra kompetens. Jag tycker det låter härligt att din son funkar så bra i sin nya skola. Hans gamla skola i Sverige verkar inte ha varit någon höjdare...
Jag känner igen det där med att det "friska", utåtriktade barnet får mer uppmärksamhet. Så är det här också. Alla blir förtjusta i G och det gör att B lätt hamnar i skymundan. Han vill ju också ha uppmärksamhet men vet inte hur han ska göra för att få bra uppmärksamhet. Det blir lätt fel. Fast tur nog har han fått egna kompisar som gillar honom precis som han är. Hur har din son det med kompisar?
Kram,
Nejma
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
På min sons skola går bara autistiska barn. Det var såna skolor han gick på i Sverige också.
För dig som har bott i Spanien , har spansk släkt och vänner kanske det inte var någon nyhet att man tar bra hand om speciella barn i Spanien. Men dom flesta svenskar verkar inte tro att det är sant när man berättar om sonens svenska respektive spanska skola.
Min son har mycket svårt med kompisar. Egentligen är det nästan bara lillasyster han kan leka bra med.
Nj, fy fan vad jag blir förbannad nu, kemiskt lobotomi? Vad tänker människor på?
Min syster har en lätt hjärnskada, d.v.s. en cp-skada som hon fick vid födseln. Hon har ALLTID haft problem i skolan på grund av mobbning. I mina ögon är hon som vem som helst, men hon har ju problem som kommer upp till ytan ibland och det snappar barn upp direkt.
jag tycker att det är jättebra att du skriver om det här! Trots att vi i Sverige ska vara duktiga på handikapp så är det många barn som far illa på grund av sina handikapp.
ha ha, jag hittade bloggen. Fy fan vilken vidrig människa.
Ulrika - jag tycker inte att han som skrev det där är vidrig. Jag brukar läsa hans blogg då och då och skratta ,även om inte allt är min humor , men det här var ett övertramp. Värst var också att ingen protesterade utan alla som kommenterade höll med.
Det är nog det som är knepigt med handikapp som inte syns. Min son ser ut som vilken annan pojke i sin ålder. Man kan alltså inte se att han är autistisk utan då kan man lätt kanske tro att han är frisk och bara krånglar eller beter sig illa i vissa situationer.
Jag är glad att mina barn aldrig blivit mobbade av andra barn för deras "funktionshinder". Däremot har många föräldrar reagerat på att mina barn haft speciella behov och inte velat att deras barn skulle leka med mina, för att det var så jobbigt att sätta sej in i barnens alla allergier och speciella behov.
Mina barn var 2 resp. 4 år när dom började på dagis. Lillen hade resurs första året pga hans allergier, äldste sonen fick ingen resurs (pga att jag vägrade skicka honom till ett specialdagis för funktionshindrade eftersom jag ville att han skulle gå med "friska" barn för att lära sej av dom). Tur nog fick äldste sonen en underbar fröken som snickrade ihop ett specialprogram åt honom som vi två gemensamt jobbade på, både på dagis och hemma. Trots att hon egentligen inte fick göra det, för det var mot förskolans policy. Och så var hon spansktalande, liksom lillens resursfröken. Det var en stor trygghet för barnen. För fram tills dess hade dom knappt pratat någon svenska alls. Även där gick barnens fröknar mot förskolans policy, för dom fick inte prata andra språk med barnen. Äldste sonen mådde väldigt bra på dagiset, han hade underbara fröknar som hjälpte honom på alla sätt och vis. När han började låg han långt efter de andra barnen och när han började 6-års var han nästan i kapp sina jämnåriga.
Problemen för lillen började när han bytte avdelning och dom drog in hans resurs. Personalen på den nya avdelningen tyckte att det var så jobbigt med hans allergier att dom helt enkelt struntade i hans behov. När dom andra barnen målade, bakade, lekte med lera och annat kul fick han sitta själv i ett rum brevid och rita med blyertspenna, för dom tyckte att det var så krävande att sätta på honom hans skyddskläder och kontrollera så han inte kom i kontakt med nått han inte tålde. Och så pratade dom illa om honom inför honom. Till slut grät han sej till sömns om kvällarna för att han mådde så dåligt på dagis och han utvecklade en massa nya allergier. Så fort äldste sonen flyttade över till 6-års bytte jag dagis till lillen och jag fick en ny kille! Allergierna började försvinna, han grät inte längre varje dag, han slutade vara hyperaktiv och aggressiv.
Så jag tror att mycket handlar om att man ska ha turen att träffa på rätt personer. För mina barn har både haft helt underbara fröknar och riktiga monsterfröknar, på samma förskola! Och när lillen började på sin nya förskola fick han tillbaka självförtroendet igen.
Kram,
Nejma
Så fint skrivet, och vilka underbara kommentarer du fått. Jag har ingen egen erfarenhet av "bokstavssjukdomarna" eller autism men med en liten kille som är "sen" i inlärning och väldigt blyg så har jag fått min beskärda del av både hemsnickrade och professionella analyser. Detta speglades nog lite i mitt inlägg om den franska debatten nu om ordningsbetyg på dagis och övermedicinering av ADHD barn.
Jag är så glad att du skrev om din son, jag har undrat lite över varför han varit så förhållandevis frånvarande på bloggen, jag håller med om att du inte skriver mycket om dina barn men vi har ju diskuterat din dotter en del.
Tack och så skönt att han har en bra skola nu.
Nejma - ja man ska ha tur och hittat skolor som fungerar och med bra personal när man har speciella barn. I Sverige kan man inte byta skola hur man vill. Eller iallfall inte i Göteborg där min son gick i skolan. Vi skulle gå i den skola som vi tillhörde. Vi försökte byta för skolan fungerade så dåligt men det verkade som om enda sättet att byta var att flytta.
Tolken - Ja det har faktikskt känts underligt att skriva så mycket om dottern och inget om sonen. Blev ju mycket vid dagisbytet där. (hon trivs verkligen jättebra nu men det har tagit lite tid) Han har ju mer nämnts i förbigående ibland. På helger och så gör vi ju oftast saker tillsammans hela familjen.
Jo det här med övermedicinering är ju ett problem. Fast jag har intrycket av att man är mer restriktiv med medicinering i Sverige än det verkade i Frankrike enligt det du skrev.
Ja visst har jag fått underbara kommentarer. Tänk också att flera andra vars bloggar jag läser har erfarenheter av likande saker.
Kan också säga att den kommentaren jag har raderat var ingen otrevlig utan jag råkade publicera mitt svar till Nejma i makens namn. Maken bloggar också och jag tänkte inte på att logga ut. Visst det är ju hans son också men det skulle blivit lite konstigt om han svarat Nejma för alla som läser här vet ju inte att vi är gifta och har barn.
Skicka en kommentar
<< Home