20 år sen

Igår var det 20 år sedan Olof Palme mördades. Jag var inte så gammal då och intre så intresserad av politik men minns ändå att det var en lördag, det var kallt och snöigt och jag, mina föräldrar och min bror satt och tittade på TV hela dagen. Något man inte gjorde när jag var liten för då hade dom flesta bara ettan och tvåan och dom sände inte på dagen.
Hur som helst pratade maken och jag om Palmemordet igår. Det är jobbigt att det inte har blivit löst för alla spekulationer hit och dit gör ingen klokare. Det är också en väldigt obehaglig tanke om det inte är Christer Petterson att det skulle kunna vara poliser, svensk eller utländsk säkerhetstjänst. I en demokrati som Sverige förekommer väl inga poliser eller utländsk säkerhetstjänst som mördar politiker? Man vill inte tro det så därför vore det på ett sätt behagligare att det skulle vara Petterson som gjorde det av misstag. Det kan ju vara något helt annat än Petterson, polis och säkerhetstjänst men det är dom teorierna som brukar föras fram.

Hur som helst har Sverige verkligen förändrats under dom tjugo åren. På gott och ont är det ett helt annat land. Trots att jag kan se mycket fel på dagens Sverige kan jag väl inte påstå att jag saknar Palmes Sverige. MEN en sak saknar jag verkligen. Palme hade liksom många unga på 60 och 70 -talet ett intresse för tredje världen. Man tog ofta tredjevärldens parti " Då var vi tredje världens store vän , en ständig förkämpe för friheten" för att citera Björn Afzelius sång på Mäster Olofs tid och på ett annat ställe i sången sjunger han "Den gången drog sig inte medierna för att ta upp dom stora frågorna". Jag har jobbat och bott i en familj i en extremt fattig by i Indien. Jag har rest mycket i tredje världen och pluggat internationella relationer. För mig personligen är tredje världen frågor viktigt. Jag kan känna mig väldigt sorgsen när jag läser tidningar och bloggar. Nästan ingen skriver om tredje världen frågor. I tidningarna och på bloggar får man intrycket av att dagens unga bara är intresserade av kändisar, shopping, smink och mode. Allt ska vara dyrt, glamouröst och egocentrerat och man själv är oerhört priviligerad och tjänar så otroligt mycket pengar. Tjänar man så enormt med pengar och är så priviligerad varför inte använda en del av sin förmögenhet till att skapa bättre villkor för människor i tredje världen?

Är man intresserad av internationella frågor är det EU-frågor man menar. Inte ens bland många backpacker som reser i fattiga länder är intresset för u-ländernas situation särskilt stort, man vill bara ha ett häftigt och exotiskt resmål. Jag drar naturligtvis inte alla unga eller backpackers över en kam och visst kan man vara intresserad av både mode och u-landsfrågor.

Svenska tidningar idag är väldigt dåliga på utrikesnyheter. Det är nästan bara USA eller Storbrittanien och lite rapport från EUparlamentet i Bryssel. Skriver man om andra länder är ofta engelska artiklar man bara skriver av. Inte ens Spanien, Frankrike eller Tyskland förekommer särskilt ofta i svensk media. Kvällstidningarna är inga nyhetstidningar längre utan har blivit som vilka skvallertidningar som helst. En latinamerikan sa en gång till mig "Finns Latinamerika? Det verkar inte så i svensk press" Afrika och stora delar av Asien verkar inte heller finnas.

Men det är ett faktum att samhällen i nästan hela Afrika håller på att slås sönder på grund av HIV och AIDS. I vissa länder är mer än halva befolkningen smittad. Det är den arbetsföra befolkningen som dör kvar blir föräldrarlösa barn och gamla, ett oerhört slag mot ekonomin i redan fattiga länder. Dom har inga bromsmediciner utan dör efter en kort tid. AIDS frågan i Sverige brukar handla om folk som har one-night-stands eller honosexuella i princip aldrig om Afrika. I många länder dör människor av sjukdomar som är lätta och billiga att bota eller av brist på mat. Många länder i världen bryr sig inte ett dugg om mänskliga rättigheter. På många platser råder krig och oroligheter som drabbar civilbefolkningen. Barn , speciellt flickor får inte gå i skolan och lära sig läsa. Unga blir bortgifta mot sin vilja. Varje dag flyter det i södra Spanien upp lik på stränderna, det är desperata afrikaner som drunknat när dom försöker ta sig över till Europa. Ja, listan kan egentligen göras hur lång som helst. Poängen är att vi bryr oss inte längre.

Även om mycket är bättre idag än för 20 år sen så skulle jag önska att engagemanget för u-länderna som fanns på 70-talet skulle komma tillbaka. Kan man verkligen leva ett bra liv på den här planeten när så många andra svälter och lever i misär? Kan man verkligen blunda för under vilka villkor så många människor lever i andra länder?

Jag gillar egentligen inte uttrycket tredje världen som jag använt här. Det finns ju bara en värld. Men u-länder eller syd är också dåliga uttryck och misär finns även i den rika världen. Det var Churchill som myntade uttrycket tredje världen på ett möte i Bretton- Woods i USA på 40-talet. Första världen var rika länder som USA, Västeuropa och Australien. Andra världen var det socialistiska blocket som Sovjet, Kina och Östeuropa. Tredje världen var dom fattiga länderna i Asein, Afrika och Latinamerika