funderingar kring svenska barn och språk

Jag har skrivit en del om att vi ska byta dagis eftersom skandinaviska skolans dagis både är dyrt och dåligt. Nästan 5000 svenska kronor i månaden för förvaring. Vilket svenskt dagis som helst i Sverige är bättre och billigare. Jag vet inte hur skolan är i högre klasser men vissa i vissa årskurser är det bara en eller ett par elever. En ganska liten skola men man kan gå där från dagis upp till gymnasiet.
Dom andra mammorna jag har träffat på skolan har varit väldigt trevliga men INGEN har kunnat spanska och många har bott här i tio år. Alla mammor utom en som jag pratat med har varit hemmafruar. Hon som inte var det jobbade på svenskt företag men hennes man var hemmaman. Det känns som om vi är dom enda föräldrar som inte jobbar på ett svenskt företag och umgås med svenskar. Visserligen umgås vi mycket med andra utlänningar men det är folk från Japan, Frankrike , Polen och andra länder.
Nu har vi hittat ett jättebra engelskt-spansk-språkigt dagis men det krävs byråkrati först. Barnen ska registreras på motsvarande Skolverket och sen måste vi fixa ett intyg från en svensk myndighet på att vi verkligen är barnens föräldrar. Intyget ska översättas av en aukoriserad översättare och sen gärna få fullt av stämpla för det ska alla myndighetspapper av värde ha i Spanien.
Det tråkigaste med dom svenska föräldrarna på skolan var inte deras totala brist på integrering i det spanska samhället utan deras motvilja och sätt att se ner på mycket spanskt. Man kan absolut inte gå till en spansk tandläkare eller läkare. Själv har jag positivt intryck av spansk sjukvård även om dom hade svårt för mitt namn. Allt svenskt anses bättre utom kanske svensk politik och svenskt klimat.
Det är ingen risk att mina barn tappar svenska språket av att gå i spansk-engelsk-skolan för vi pratar bara svenska hemma , läser svenska barnböcker och tittar på svenska barnprogram på internet och dvd. Det är bara om vi får besök eller umgås med någon icke-svenskspråkig som det blir engelska eller spanska. Jag vet inte heller vad som händer efter våra två år i Madrid. Det kan bli så att vi flyttar hem till Sverige eller stannar längre även om vi hoppas på Frankrike. Det beror främst på jobb.
En sak som jag tänkt på med svenskspråkiga barn som inte går i svenska skolor utomlands är inte risken att tappa språket utan risken att inte lära sig saker om Sverige. Jag kan inte tänka mig att det blir så mycket svensk historia , samhällskunskap, geografi , litteratur och annat i en skola i utlandet. Kanske kommer barnen inte att känna till Gustav Vasa eller Selma Lagerlöf eller andra saker och personer som är självklara för varje svensk uppväxt i Sverige. Utan att kunna så mycket om Sverige trots att man talar svenska kanske gör att man inte känner sig så svensk. Det kanske inte är viktigast i världen att känna sig svensk men för många föräldrar som är födda och uppväxta i Sverige kan det vara en vemodig och sorglig känsla att barnen känner sig mer spanska, franska, brittiska eller vad det nu kan vara istället för svenskar. Precis samma sak känner säkert många invandrare i Sverige
Det här är bara lite allmäna funderingar, inget fakta och jag vet inte vad som är rätt och fel att göra när det gäller att välja skolor