Dagens filmtips
Idag har det varit en trist, kall , regning och blåsig dag här i den spanska huvudstaden.Ungefär som en svensk oktoberdag. En sån dag passar det utmärkt att titta på film så jag tänkte komma med ett filmtips. En film som jag aldrig tröttnar på och kan se hur många gånger som helst är Amelie från Montmartre (Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulin). Filmen är gjort av den kända franska regissören Jean-Pierre Jeunet som bland annat gjort Delikatessen och En långvarig förlovning. I huvudrollen ser vi den underbart charmiga Audrey Tautou som är aktuell i den kommande filmatiseringen av Da Vinci koden.
Filmen är en riktig feel-good film full av underbara detaljer med en bisarr humor och underbara Paris-miljöer. Man blir verkligen sugen på att åka till Paris varje gång man ser den. Nu är en frankofil som jag ALLTID sugen på att ta nästa flyg till Paris.
Filmens inledning är nästan dokumentär då Amelie och hennes föräldrar presenteras. Man får se lite från hennes ensamma barndom där Amelie fotograferar moln som ser ut som en kanin och en nalle. Familjen har en självmordsbenägen guldfisk som heter Kaskelotten som släpps ut i en å. Amelies pappa är mycket upptagen läkare så dotterns enda kontakt med honom är läkarundersökningen varje månad. Då bultar Amelies hjärta så intensivt att pappan tror att hon har hjärtfel.
När hon sen blir vuxen och flyttar till en lägenhet i Parisstadsdelen Montmartre jobbar hon som servitris på café Två Kvarnarna (Deux Moulins) . Livet går sin gilla gång bland jobbarkompisar och stamgäster men hon är ganska ensam och verkar ha lite tråkigt. Hon ägnar sig åt små nöjen som till exempel att kasta smörgås med flata stenar (då och då i filmen får man se henne plocka upp bra stenar och stoppa i fickan) knäcka skorpan på sin creme brulée och sticka ner handen i en säck med bönor.
Filmens persongalleri är helt underbart med grannar , stamgäster och kollegor. En kollega är den hypokondriska Georgette som säljer cigaretter på Två kvarnarna. Caféets ägarinna madam Suzanne är en gammal cirkusartist som haltar lite sen hon ramlade under en häst. En av stamgästerna är Hipolito en misslyckad författare och Joseph en svartsjuk man som blivit avfäradad av Amelies kollega Gina och nu sitter på Två Kvarnarna för att se om Gina hittat någon annan man.
Den elaka grönsakshandlaren Collignon och hans anställde Lucien som är snäll men lite korkad. Amelie hämnas på Collignon för att han är elak mot Lucien, en fantastiskt rolig hämd. La concierge (portvaktsfrun) Madelein Wallace vars man rymde till Sydamerika med sin älskarinna och sen dog där i en bilolycka för 27 år sen. Raymond Dufayel är en hjälpsam och vänlig granne som aldrig går ut. Hans skelett är skört som glas så han kallas glasmannen. Han sitter och kopierar samma tavla av Renoiar (kanotisternas frukost) om och om igen
En dag hittar Amelie ett skrin från 50-talet fullt av barndomsminnen i sin lägenhet. Hon bestämmer sig för att hitta ägaren och lämna tillbaka skrinet. I all hemlighet lämnar hon tillbaka det och ser hur det muntrar upp den gamla mannen. Upplivad av sin framgång bestämmer sig Amelie för att göra det till sin uppgift att munta upp andra människors liv.
En dag ser hon en ung man , Nino Quincampoix, på jakt efter sönderrivna passfoton vid fotoautomaten tappar sitt album med foton. Hon tar upp jakten på honom och inser under tiden att han är perfekt för henne
Filmen är mycket vacker och mycket fransk och mycket Jean-Pierre Jeunet. Som en saga för vuxna. Innehåller mängder av små underbara detaljer som en tur i ett spöktåg, en trädgårdstomte som reser jorden runt, tavlor och lampor som pratar.
En underbar film så har ni inte sett den så gå till videobutiken och hyr den.
bilder från filmen
Filmen är en riktig feel-good film full av underbara detaljer med en bisarr humor och underbara Paris-miljöer. Man blir verkligen sugen på att åka till Paris varje gång man ser den. Nu är en frankofil som jag ALLTID sugen på att ta nästa flyg till Paris.
Filmens inledning är nästan dokumentär då Amelie och hennes föräldrar presenteras. Man får se lite från hennes ensamma barndom där Amelie fotograferar moln som ser ut som en kanin och en nalle. Familjen har en självmordsbenägen guldfisk som heter Kaskelotten som släpps ut i en å. Amelies pappa är mycket upptagen läkare så dotterns enda kontakt med honom är läkarundersökningen varje månad. Då bultar Amelies hjärta så intensivt att pappan tror att hon har hjärtfel.
När hon sen blir vuxen och flyttar till en lägenhet i Parisstadsdelen Montmartre jobbar hon som servitris på café Två Kvarnarna (Deux Moulins) . Livet går sin gilla gång bland jobbarkompisar och stamgäster men hon är ganska ensam och verkar ha lite tråkigt. Hon ägnar sig åt små nöjen som till exempel att kasta smörgås med flata stenar (då och då i filmen får man se henne plocka upp bra stenar och stoppa i fickan) knäcka skorpan på sin creme brulée och sticka ner handen i en säck med bönor.
Filmens persongalleri är helt underbart med grannar , stamgäster och kollegor. En kollega är den hypokondriska Georgette som säljer cigaretter på Två kvarnarna. Caféets ägarinna madam Suzanne är en gammal cirkusartist som haltar lite sen hon ramlade under en häst. En av stamgästerna är Hipolito en misslyckad författare och Joseph en svartsjuk man som blivit avfäradad av Amelies kollega Gina och nu sitter på Två Kvarnarna för att se om Gina hittat någon annan man.
Den elaka grönsakshandlaren Collignon och hans anställde Lucien som är snäll men lite korkad. Amelie hämnas på Collignon för att han är elak mot Lucien, en fantastiskt rolig hämd. La concierge (portvaktsfrun) Madelein Wallace vars man rymde till Sydamerika med sin älskarinna och sen dog där i en bilolycka för 27 år sen. Raymond Dufayel är en hjälpsam och vänlig granne som aldrig går ut. Hans skelett är skört som glas så han kallas glasmannen. Han sitter och kopierar samma tavla av Renoiar (kanotisternas frukost) om och om igen
En dag hittar Amelie ett skrin från 50-talet fullt av barndomsminnen i sin lägenhet. Hon bestämmer sig för att hitta ägaren och lämna tillbaka skrinet. I all hemlighet lämnar hon tillbaka det och ser hur det muntrar upp den gamla mannen. Upplivad av sin framgång bestämmer sig Amelie för att göra det till sin uppgift att munta upp andra människors liv.
En dag ser hon en ung man , Nino Quincampoix, på jakt efter sönderrivna passfoton vid fotoautomaten tappar sitt album med foton. Hon tar upp jakten på honom och inser under tiden att han är perfekt för henne
Filmen är mycket vacker och mycket fransk och mycket Jean-Pierre Jeunet. Som en saga för vuxna. Innehåller mängder av små underbara detaljer som en tur i ett spöktåg, en trädgårdstomte som reser jorden runt, tavlor och lampor som pratar.
En underbar film så har ni inte sett den så gå till videobutiken och hyr den.
bilder från filmen
posted by Thérèse at 9:22 em
3 Comments:
Maken säger att kaféet som filmen utspelar sig på (delvis i alla fall) är sålt och ska slå igen. Till stor sorg för alla japaner (!) som åker förbi i turistbuss, men till stor glädje för alla omkringboende (av samma orsak).
När jag var i Paris för drygt ett år sen så bodde vi på ett jättecharmigt hotell vid Place Abbessess i Montmartre. En väldigt charmig del av Montmartre för går man högre upp på kullen blir det för turistiskt och längre ner hamnar man i porrkvarteren Pigalle. En kväll när vi hade varit ute och ätit och promenerade hemåt gick vi in på ett café i närheten och drack varsin öl. trots att jag älskar filmen och sett den flera gånger var det inte förrän vid notan jag fattade att det var caféet där filmen utspelade sig. Det var ganska förändrat från filmen bland anat fanns ingen tobakshörna och en hel del annat var bortplockat. Den korta stund vi var där var det väldigt lite folk. Jag tyckte inte att stället var så speciellt utan som vilket ordninärt café som helst. Men lite tråkigt är det om det slår igen
Jag har svårt att tro att 2 Moulins skulle slå igen... Det är fullproppat där jämt, bodde själv i en lägenhet på samma gata när jag bodde i Paris.
Skicka en kommentar
<< Home