Att komma hem ska vara en schlager
Att komma hem ska vara en schlager heter en roman av Per Hagman . Jag vet inte om det stämmer men nu när jag är tillbaka i Sverige är människor verkligen intresserade av Madrid och Spanien. Jag känner att jag inte alltid vet vad jag ska berätta även om jag naturligtvis inte har något emot att svara på frågor. Visst saknar jag Madrid men jag kan ändå inte sitta och prata om Madrid i timmar.
När jag kom hem från Indien och under en månad hade levt i en fattig by mitt ute i ingenstans och verkligen sett fattigdom på nära håll kände jag att jag bara ville prata och prata. Jag ville liksom aldrig sluta och än idag snart 3 år senare kan jag babbla på hur mycket som helst om det och fattigdomsfrågor. Problemet är bara att då orkar eller vill ingen lyssna. Jag vet att jag har ältat fattigdom i allmänhet och Indien i synnerhet med alla jag känner hur mycket som helst men jag kan liksom inte sluta. Det har berört mig för starkt.
Det känns lite konstigt och tråkigt att många hellre lyssnar på var i Madrid man hittar den godaste glassen eller den godaste tapasen , vilket konstmuseum som är mest sevärt i Madrid , vilka utflykter utanför stan man kan göra o.s.v.
Även om jag bara var i Indien i en månad jämfört med 10 månader i Madrid så känns det konstigt att det ä mer schlager att komma hem från Madrid på något sätt.
Visst förstår jag att väldigt få , troligen inte ens någon kommer att besöka byn Sundapur i Indien men ganska många jag känner kommer säkert att åka till Madrid. Därför kanske många är mer intresserade av Madrid. Fattigdom och svält i tredje världen är jättejobbiga frågor som många kanske inte heller vill eller orkar diskutera.
När jag kom hem från Indien och under en månad hade levt i en fattig by mitt ute i ingenstans och verkligen sett fattigdom på nära håll kände jag att jag bara ville prata och prata. Jag ville liksom aldrig sluta och än idag snart 3 år senare kan jag babbla på hur mycket som helst om det och fattigdomsfrågor. Problemet är bara att då orkar eller vill ingen lyssna. Jag vet att jag har ältat fattigdom i allmänhet och Indien i synnerhet med alla jag känner hur mycket som helst men jag kan liksom inte sluta. Det har berört mig för starkt.
Det känns lite konstigt och tråkigt att många hellre lyssnar på var i Madrid man hittar den godaste glassen eller den godaste tapasen , vilket konstmuseum som är mest sevärt i Madrid , vilka utflykter utanför stan man kan göra o.s.v.
Även om jag bara var i Indien i en månad jämfört med 10 månader i Madrid så känns det konstigt att det ä mer schlager att komma hem från Madrid på något sätt.
Visst förstår jag att väldigt få , troligen inte ens någon kommer att besöka byn Sundapur i Indien men ganska många jag känner kommer säkert att åka till Madrid. Därför kanske många är mer intresserade av Madrid. Fattigdom och svält i tredje världen är jättejobbiga frågor som många kanske inte heller vill eller orkar diskutera.
posted by Thérèse at 7:15 em
8 Comments:
Jag vill BÅDE till Indien och Spanien! :)
Jag tror att anledningen till att folk inte orkar lyssna på fattigdomsfrågor, är för att det är ett jobbigt ämne och man därför inte orkar bry sig. Det är ett ämne som många känner att man BÖR bry sig om men bara inte orkar. Dåligt samvete. Och har man inte upplevt det, eller inte är ett dugg insatt är det säkert ointressant. Hur det nu kan vara det.
Cindy - klart du ska BÅDE till Spanien och Indien och förhoppningsvis ett antal länder till
Johanna - jag håller helt med
Vad trist att folk inte vill höra om Indien. Jag vill gärna läsa, om du vill skriva.
Anna - visst vill jag skriva , jag har gjort det ibland men det är så mycket och så svårt att skriva om.
Jag har beställt den där boken nu. Den verkade bra. Den verkade beskriva mín rastlöshet också... :]
Johanna - jödå den är klart läsvärd , beskriver verkligen rastlöshet men den hör inte till det bästa jag har läst
Jag kan bara prata om mig själv men jag tycker att det är tråkigt att lyssna. Människor "som sett fattigdomen med egna ögon" kan många gånger gå till överdrift i sitt berättande.
Jag kan gärna lyssna sisådär tio minuter på snack om Madrid eller Indien, men tyvärr fastnar folk ibland i trance och ska berätta om allt allt allt.
Vet inte om det är för att min pappa bott i u-länder hela sitt liv och att jag inte blir lika imponerad som den som kanske varit i väg första och enda gången. Ah, jag vet inte.
Skicka en kommentar
<< Home