barnvakt
Tänkte gnälla så dom som inte vill läsa gnäll och negativa kommentarer kan hoppa över det här.
Pratade med några andra svenska småbarnsmammor i Madrid för ett tag sen. Dom verkade eninga om att det jobbigaste med att bo utomlands är att aldrig ha barnvakt. Många småbarnsföräldrar kan då och då lämna sina småttingar till mor- eller far-föräldrarna för att hitta på något vuxet. Den lyxen hade inte jag när jag bodde i Sverige för barnen har aldrig bott i samma stad som sina mor- eller far-föräldrar. Jag har också lyckats få föräldrar och svärföräldrar som inte tycker om barn. Vilken nitlott. Ingen av dom är särskilt förtjusta i barn. Det är inget jag har hittat på utan det har dom själva sagt.
Dom vill åka på sina resor flera gånger om året, gå på krogen, köpa dyra kläder och dyra saker till huset inte "dadda" med någras barnbarn.
När jag och familjen besöker mina föräldrar så gnälls det över att barnen stör deras två katter som inte är vana med barn. I somras skulle då barnen vara en vecka hos mormor och morfar men efter två dagar ringde mamma mig på jobbet och grät och sa att nu fick jag komma och hämta barnen.
Mina föräldrar är mycket nöjda med att min bror inte skaffat barn. Han bodde hemma till han var över 32 år. Jobbade heltid, bodde gratis, åt gratis, hade gratis bil han inte behövde tanka. Så han har ett rätt fett sparkonto. Det var alltid ett stående skämt att jag var fattig och inte hade råd att gå till tandläkaren, jag skulle bli tandlös haha
Nu har jag inte så mycket kontakt med mina föräldrar , jag fick ingen bröllopspresent eller grattis när jag gifte mig så på den nivån är det. Vi mailar någon gång. Dom skickar ner min post till Spanien och brukar då skriva ett brev till barnen
Min man har inte heller så nära kontakt med sina föräldrar. Dom lever definitivt ett mycket röjigare liv än vi gör.
Både min man och jag var ofta hos våra mor- och far-föräldrar som barn. Jag var inte på dagis utan min mormor tog hand om mig när mamma och pappa jobbade. Det är det som känns så ofantligt trist. Mina barn har inte ens något i närheten av den relation jagsom barn hade med mormor, morfar, farmor och farfar. Jag tror inte ens dom kan peka ut sin farfar på ett foto. Vet inte ens om han har tilltalat dom någon gång för han föredrar vuxenprat.
Farmor och farfar med respektive kommer till Madrid i april och maj men då vill dom inte bo hos oss för där är barn som väsnas utan vill att vi ska fixa något hotell. Att mina föräldrar överhuvudtaget kommer till Madrid är nog uteslutet. Mamma skyller på flygrädsla och pappa kan inte resa utan mamma.
Funderar på att sätta ut en annons. Plats som mormor, morfar, farmor och farfar till två underbara barn ledig....
Själv ska jag naturligtvis bli en toppenmormor/farmor som ägnar all min tid åt mina barnbarn. Jag ska visa dom bra film Blir lite lätt avundsjuk på kompisar och kusiner där mor- och far-föräldrar nästan "slåss" om att vara barnvakt
Nu har jag gnällt klart, skönt att inte mina föräldrar eller svärföräldrar läser bloggen...
Pratade med några andra svenska småbarnsmammor i Madrid för ett tag sen. Dom verkade eninga om att det jobbigaste med att bo utomlands är att aldrig ha barnvakt. Många småbarnsföräldrar kan då och då lämna sina småttingar till mor- eller far-föräldrarna för att hitta på något vuxet. Den lyxen hade inte jag när jag bodde i Sverige för barnen har aldrig bott i samma stad som sina mor- eller far-föräldrar. Jag har också lyckats få föräldrar och svärföräldrar som inte tycker om barn. Vilken nitlott. Ingen av dom är särskilt förtjusta i barn. Det är inget jag har hittat på utan det har dom själva sagt.
Dom vill åka på sina resor flera gånger om året, gå på krogen, köpa dyra kläder och dyra saker till huset inte "dadda" med någras barnbarn.
När jag och familjen besöker mina föräldrar så gnälls det över att barnen stör deras två katter som inte är vana med barn. I somras skulle då barnen vara en vecka hos mormor och morfar men efter två dagar ringde mamma mig på jobbet och grät och sa att nu fick jag komma och hämta barnen.
Mina föräldrar är mycket nöjda med att min bror inte skaffat barn. Han bodde hemma till han var över 32 år. Jobbade heltid, bodde gratis, åt gratis, hade gratis bil han inte behövde tanka. Så han har ett rätt fett sparkonto. Det var alltid ett stående skämt att jag var fattig och inte hade råd att gå till tandläkaren, jag skulle bli tandlös haha
Nu har jag inte så mycket kontakt med mina föräldrar , jag fick ingen bröllopspresent eller grattis när jag gifte mig så på den nivån är det. Vi mailar någon gång. Dom skickar ner min post till Spanien och brukar då skriva ett brev till barnen
Min man har inte heller så nära kontakt med sina föräldrar. Dom lever definitivt ett mycket röjigare liv än vi gör.
Både min man och jag var ofta hos våra mor- och far-föräldrar som barn. Jag var inte på dagis utan min mormor tog hand om mig när mamma och pappa jobbade. Det är det som känns så ofantligt trist. Mina barn har inte ens något i närheten av den relation jagsom barn hade med mormor, morfar, farmor och farfar. Jag tror inte ens dom kan peka ut sin farfar på ett foto. Vet inte ens om han har tilltalat dom någon gång för han föredrar vuxenprat.
Farmor och farfar med respektive kommer till Madrid i april och maj men då vill dom inte bo hos oss för där är barn som väsnas utan vill att vi ska fixa något hotell. Att mina föräldrar överhuvudtaget kommer till Madrid är nog uteslutet. Mamma skyller på flygrädsla och pappa kan inte resa utan mamma.
Funderar på att sätta ut en annons. Plats som mormor, morfar, farmor och farfar till två underbara barn ledig....
Själv ska jag naturligtvis bli en toppenmormor/farmor som ägnar all min tid åt mina barnbarn. Jag ska visa dom bra film Blir lite lätt avundsjuk på kompisar och kusiner där mor- och far-föräldrar nästan "slåss" om att vara barnvakt
Nu har jag gnällt klart, skönt att inte mina föräldrar eller svärföräldrar läser bloggen...
posted by Thérèse at 11:06 em
10 Comments:
sådär är jag lite med min mamma. jag önskar en stand in som jag kan ha en relation till som mina vänner verkar ha med sina mammor.
virvla - ja visst är det tråkigt och när man sen får barn blir det dubbelt tråkigt för dom får ingen nära relation med mormor/morfar/farmor/farfar som jag själv hade som barn.
Man kan inte hjälpa att man blir lite avundsjuk på sina vänner som har en helt annan relation.
Min bror har förstås en helt annan relation med våra föräldrar. Han bodde ju hemma tills han var 32 år och han är fortfarande hemma och hälsar på dagligen. Han berättar allt för mamma men det känns inte heller sunt faktiskt.
Då känns du och jag sundare Therese.
Okej, jag pratar med min mamma jämt, men vi har ingen nära relation för det, vi pratar aldrig om något viktigt och jag skulle tex aldrig kunna prata med henne om krossat hjärta eller fråga om råd som går utanför tvättråd typ. Men att bo hemma tills man är 32...det är ju faktiskt inte riktigt friskt!
Det var trakigt att höra att din relation med dina foraldrar inte ar den bästa. Men jag haller med dig att man faktiskt kan ha en alltfor nära relation.
"Vi kan prata om allt"
Nej, tack!!
Ja det är tråkigt. Men mest för mina barn. Jag hade väl egentligen inte tänkt vara så personlig i mitt inlägg utan mest hacka lite på 40-talisterna som nu vill leva som rika tonåringar. Någon tid för barnbarn har dom absolut inte. Men när dom själva hade småbarn var det självklart att deras föräldrar skulle hjälpa dom med barnvakt i tid och otid. Jag var ju hos min mormor och morfar varje dag när mamma och pappa jobbade. Nu kan jag inte ens få mina föräldrar att vara barnvakt en dag om året.
Nu vill jag ju inte generalisera. Alla mor och far föräldrar är ju inte så här.
Det låter inte så där jätte hejsan. Jag drömmer om mormor och farmor eftersom både jag och maken hade gamla föräldrar så är de nu alla ur tiden. Jag tittar också avundsjukt på mor- och farföräldrar som ställer upp hela tiden. Jag tror också att det är en stor orsak till att många heltidsarbetande kvinnor i Sverige överlever överhuvudtaget. Men fördelen med att inte ha sina föräldrar är ju att man inte behöver vara besviken på dem heller och man behöver aldrig förvänta sig något som man inte får.
Tolken - Som jag skrev förut egentligen hade jag inte tänkt skriva så personligt. Men jag tror tyvärr inte det är ovanligt för den generationen mina föräldrar tillhör att nu när barnen är stora ska man "leva livet" och har varken tid eller lust med barnbarn.
Någon gång har dom ju varit barnvakt men det är inget dom vill - en riktig nit att min mans föräldrar är likadana.
Usch vad sorgligt. Jag struntar nog i att uppvigla mellan dig och dina föräldrar ändå. Nog för att de skulle behöva en skopa vett inbankat i huvudena, men för att skona dig låter jag bli. Man undrar varför sådana människor skaffar barn när de iändå inte gillar dem. Helt obegripligt för mig som gillar ungar.
Gud vad trist. Min mamma är precis tvärtmot när det gäller mina syskonbarn. (Mamma brukar ibland säga att det är roligare med barnbarn än egna barn, ha ha, hur man nu ska ta det). Barnen är där varje lördag eftermiddag till söndag kväll när min syster hämtar dem och det är så fint. Sen är de här hemma hos mig varannan onsdag och hos sin faster varannan onsdag.
Min pappa däremot bara klagar på att det luktar bajs och surar över att han måste umgås med dem en gång varannan månad när han hellre vill dricka finkonjak och lyssna på jazz.
Sen att bo hemma tills man är 32 år tycker inte jag verkar så värst sunt. Förlåt, jag ska inte diskutera din bror för jag känner inte honom, men känns det inte som en killgrej? Män kan bo hemma hur länge som helst, men jag tror att få tjejer hade kunnat bo hemma tills de var 32.
Ulrika - jag tror du har helt rätt. Män som är ungkarlar kan bo hemma hur länge som helst. Tjejer gör nog inte det vare sig dom är singlar eller inte. Dom flesta kan säkert hitta en eller ett par "Stig-Helmer-typer" runt omkring sig men det finns få kvinnor som är så bundna till och uppassade av någon av sina föräldrar
Skicka en kommentar
<< Home