söndag, september 10, 2006

500

Det här är mitt 500de inlägg sen jag började blogga i december förra året. Det är fortfarnade lika kul att blogga även om bloggandet just nu gått lite på sparlåga. Jag är jätteglad för alla som läser och kommenterar. Får väl fira det på något sätt. Kanske ge efter för chokladsuget som har plågat/frestat mig några timmar nu.
Periodvis har jag bloggat hysteriskt mycket. Nu har jag lite tappat gnistan. Eller kanske inte men det är så mycket annat som ska göras när jag är i fosterlandet. Jag vet att jag är dålig både på att skriva , länka och läsa och kommentera favoritbloggarna. Det har blivit dåligt med tid framför datorn överhuvudtaget. Men det är verkligen skönt med en paus eller nedtrappning ibland och så här dåligt ska jag inte blogga och läsa bloggar i framtiden.

Hur som helst så älskar jag Madrid och Spanien men jag har märkt att jag känner mig hemma på ett sätt som är svårtslaget i Sverige. Jag njuter av att gå runt på mina gamla gator och träffa mina gamla vänner. Det är nästan en eurorisk känsla att vara "hemma". Jag har saknat fosterlandet mer än jag trodde. Visst ska det bli skönt att komma tillbaka till Madrid om drygt en vecka. Inte minst saknar jag den spanska solen och naturligtvis saknar jag mina barn outhärdligt mycket. Fast sen ska det bli ännu skönare att permanent flytta till den svenska huvudstaden i november.

Idag skjutsade jag en kompis till hans föräldrar som bor lite utanför Uppsala. Jag har faktiskt inte trott att jag saknade det svenska landskapet och naturen så mycket som jag har gjort. Det är verkligen helt otroligt vackert speciellt en solig dag som idag. Även om jag inte är en person som tar skogspromenader så njuter jag verkligen av det svenska landskapet när jag kör genom det. Jag har njutit när jag har kört från Uppsala till Stockholm , Göteborg och Dalarna precis som när jag gjort en kort tur utanför stan som idag. Det är så vackert , grönt och rent och det är mitt land.

Jag har också nu på egen hand i Sverige hittat ett lugn jag inte känt på länge. Det känns som om jag blir lugn bara av att vara i det här landet. Här är tempot lugnare och det känns som tiden går lite långsammre än i Sydeuropa. Även om jag ständigt saknar mina barn mer än vad jag kan beskriva så är det skönt med tid för mig själv och att fundera på vad jag vill.
Madrid kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta men det känns rätt att lämna stan i höst. Jag har funderat fram och tillbaka och tvekat men jag vet att jag gör rätt och det har jag egentligen vetat hela tiden.

Egentligen är det här lite för personligt att skriva om men ni som läser bloggen vet att jag har en något ansträngd relation till mina föräldrar. Jag bor inte hos dom för det vill varken dom eller jag. Jag bor hos en kompis jag har känt väldigt länge och som står mig väldigt nära. Egentligen vill jag lämna honom och andra kompisar utanför bloggen så jag ska inte skriva så mycket. Jag har verkligen förstått hur fina vänner jag har och skulle kunna skriva hur långa hyllningar som helst till dom men sånt beröm känns bäst att ta mellan fyra ögon istället för på en blogg. Men jag kan inte ösa nog med superlativ över han jag får bo hos. Han har varit och är hur fantastisk som helst. Förutom att han står ut med mig när jag är jobbig och gnällig , för det kan jag verkligen vara , så har vi roligt tillsammans. Jag är verkligen otroligt glad och tacksam att jag får bo här.

Jag söker ju jobb i Stockholmstrakten nu. En tråkig sak som jag har upptäckt är att jag inte får någon a-kassa. Då ska man ha jobbat minst 6 månader det senaste halvåret. Eftersom jag har varit i Spanien i nästan ett år så har jag inte gjort det. Sånt här kanske man inte tänker på när man åker utan då känns det bara som ett spännande äventyr. Naturligtvis önskar jag min make ett bra jobb och en karriär på det sätt han själv önskar men jag har ju stått tillbaka på jobbfronten för att följa med honom på ett utlandsjobb. När jag sen kommer hem och inte hittar jobb direkt blir det mycket fattigt. Nu tror och hoppas jag att jag ganska snart ska hitta ett jobb. Man kanske inte får drömjobbet (vad nu det är) direkt och jag kan tänka mig att göra vad som helst.
Jag har ju tidigare skrivit lite om hemmafruar och märker att jag själv har hamnat i den fälla jag varant för. Jag har tagit hand om barnen i det nya landet och maken har jobbat. Både hans ekonomi och CV ser ju klart bättre ut än min... Det här är nog inget ovanligt att frun följer med utomlands och blir less på ensamheten där , flyttar hem med barnen och hamnar i en dålig sits på arbetsmarknaden. Jag säger inte att det är fel för allt är inte pengar men mitt råd är att man bör veta vad man ger sig in på och kalkylera över olika möjliga scenarion. Alla bör ju självklart göra vad som känns rätt och passar dom.

Det här blev ett ovanligt rörigt och ostrukturerat inlägg men man kan ju inte vara på topp jämt. Jag vill egentligen bara skriva att jag insett hur bra jag mår i Sverige. Jag är så glad som har ett så fantastiskt land och så bra vänner att komma tillbaka till efter olika utlandsvistelser.
Eftersom det är inlägg nummer 500 vill jag naturligtvis också tacka alla ni som läser och kommenterar. Stor kram till er alla. Jag har sagt det många gånger förut men det tål att upprepas. Kommentera gärna och mycket om vad som helst. Jag älskar kommentarer.

19 Comments:

Anonymous Anonym said...

Hejsan
Kul att höra att du känner dig glad över att vara hemma i Sverige igen och jag önskar dig all lycka till med ditt nya liv. Vill bara säga att det tog mig flera år att känna mig som hemma i mitt nya land där jag nu bott i många år så jag tycker inte att det låter konstigt att du aldrig kände dig riktigt hemma i Spanien eller ej fick ordnat m jobb och vänner mm efter endast 10 månader i Madrid, efter så kort tid kände jag mig fortfarande mest som en vilsen turist tror jag:). Men jag har förstått att det ligger många anledningar bakom ditt val så det blir säkert jättebra.

5:46 em  
Blogger Anna Malaga said...

Det lâter ju toppen!! Vad skönt att "hitta hem", ibland behöver man nog âka iväg nâgon annanstans för att förstâ var man egentligen hör hemma.
Vänner är viktigt, och att känna att man har kontroll över sitt eget liv är helt nödvändigt. Jag tycker att jag läser mellan raderna att du har fâtt ett slags lugn av att vara ensam ocksâ.
Men, det där om att man mâste ha jobbat sex mânader det senaste halvâret, mâste väl vara fel?? Har man förresten inte nâgon slags "sparad A-kassa" som i Spanien? I alla fall, arbetsmarknaden är knepig. Jag mâste som vanligt ta de tillfälliga hemmaföräldrarna lite i försvar och säga att man inte kan känna sig säker nâgonstans nu för tiden. Mânga har fina karriärer och mâste skola om sig, för att sen se att de är för gamla när de har fyllt 40. Andra studerar länge och fâr inte jobb inom sitt omrâde osv osv....
Alla borde ha en "plan B" i bakhuvudet.
Jag är övertygad om att det ordnar sig snart för dig! Finns det inte nâgon kurs pâ AB du kan ta sâ länge?
Grattis till det 500:e inlägget!! Om du vill fira kommentatorerna gâr en pâse djungelvrâl jättebra
;-D

6:53 em  
Blogger Thérèse said...

Anonym - tack , javisst tar det tid att känna sig hemma i ett nytt land , med nytt språk och nya vanor. Vissa som flyttar till andra länder kanske aldrig känner sig hemma hur länge dom än bor där

Anna - Jag trodde också det fanns någon vilande a-kassa men tydligen inte. Jag har mått jättebra av att vara själv även om saknaden efter barnen är enorm. Men jag tror att alla då och då behöver någon slags "time-out" från tillvaron och möjlighet att fundera. Visst känner jag att jag har hittat hem men jäklar vad jag kommer att gnälla när novemberstormarna blåser runt knuten. Och gnälla det kan jag!

7:29 em  
Anonymous barajagjohanna said...

Jobbigt med såna där saker som a-kassa och grejer som inte fungerar... Jag som just nu börjat jobba 75% och inte kan tacka ja till mer på grund av att jag måste plugga upp ämnen, vet inte om jag är berättigad a-kassa, och det kommer bli jättefattigt med den redan lilla lönen jag har. Huh.

Vi borde ha en svensk-fransk bloggträff i Stockholmstrakten. Nu kommer ju Cocotte/Sara hem och jag åker inte iväg till Frankrike... Hur det känns är blandat. Efter många tankegångar känns det verkligen rätt att inte åka med tanke på pengarna. Det handlar om så otroligt mycket pengar till något jag inte vet vad jag ska ha det till. Så fort jag hör franska så hugger det dock till i magen och jag vill också prata! Jag ser egentligen inte fram emot att vara här i höst, eller ja, det känns helt okej, men det känns inte så spännande. Men det är något jag måste göra nu känner jag, annars blir allt så uppskjutet. Ska försöka komma in på någon journalistutbildning till hösten och vill inte skjuta fram det. Tror jag. Nu blev det mycket om mig av någon anledning.... :) Skitsamma, jag uppskattar i alla fall att du bloggar lite igen, kändes lite tomt utan dig.

7:56 em  
Blogger Thérèse said...

Johanna - tack , jag tror säkert du kan få a-kassa på 75% men jag vet inte säkert. Såna regler ändras ju hela tiden och det blir ju inte mycket pengar då.
Svensk-fransk bloggträff låter jättekul. Har du vägnarna förbi Uppsala före 20/9 så hör av dig så tar vi en fika.

8:00 em  
Anonymous barajagjohanna said...

Jag fick a-kassa förut, men nu i och med att jag pluggar resten av tiden så tycker de förmodligen att jag ska ta studiebidrag istället. Det vill jag inte, då försvinner ju mina studiemedelsveckor, och dessutom FÅR jag inte något sådant eftersom jag tjänar "för mycket". Ibland blir det en ond cirkel.

8:18 em  
Blogger becka said...

Grattis till 500 hjärtat! Och stort grattis till att du känner att du hittat lugnet och dig själv, sådant kan inte värderas i pengar...Håller tummarna för att drömjobbet ramlar över dig.

8:50 em  
Blogger Maria, Barcelona said...

Hmm. Hemmamammarollen kan vara mysig, men själv är jag livrädd för den. Hittills har jag kunnat försörja mig som konsult i Spanien med svenska kunder, men i och med mammaledigheten blir det tuffare. Gillar inte tanken på att inte kunna styra över mina egna pengar och jag vill ha makten åtminstone i tanken att kunna dra och göra vad jag vill när jag vill. Fast jag vet att det är vanligt för oss utlandssvenskar att mannen tjänar pengarna och frun tar hand om barnen. Jättevanligt. Är ändå övertygad om att det är en fälla. Inte för alla. Men för oss som gillar självständighet. Får se hur det går för mig framöver... Lycka till med ditt nya svenska liv. Det kommer att göra dig stark.

9:44 em  
Anonymous Pumans dotter said...

Grattis till inlägg nr. 500! Vi hoppas att det blir minst lika många till. ;) Men du ska inte ha dåligt samvete för att du inte hinner med bloggandet osv. Du har ju rätt mycket at stå i just nu. Det är knepigt det där med a-kassa, men det är som du säger att man måste ha jobbat minst 6 mån under det senaste året eller 12 mån under de senaste två åren för att få ersättning.

Men vad ska du med a-kassa till? Du ska ju ha ett välbetalt roligt jobb, eller hur? Om jag inte minns fel så har du rätt bra cv också och det kommer inte att bli något problem för dig! Det ordnar sig! :)

Jag tror också att du gör rätt i att flytta till Sverige, inte för att jag vet så mycket om vad du har för anledningar (och det hör inte hit egentligen) men jag läser mellan raderna att det är det du innerst inne vill och då är det bara att göra det. Det blir inte bättre av att vänta och se. Lycka till med allt!

10:28 em  
Blogger Anna Malaga said...

Hmmm, ursäkta att jag tjafsar vidare om hemmaföräldrar, men man kan ju ha separata bankkonton och dela pâ pengarna?
Det har vi, med ungefär lika mycket (eller lite) pâ varje.

11:05 fm  
Blogger Thérèse said...

Johanna - jobbigt , så mycket regler kring a-kassa och studiemedel och föräldrarpenning som ingen verkar lära sig

Becka - tack , nej sånt kan inte värderas i pengar

Maria - håller med om att det är jättemysigt att vara hemma med barn men efter nästan ett år börjar jag klätttra på väggarna. Precis som du vill jag tjäna egna pengar hur rik maken än är. Hoppas du kan jobba en del under mammaledigheten. Det är ju svårt att helt låta bli om man har eget företag antar jag. Lycka till!

Pumanbs dotter -tack ,tack , klart det blir 500 inlägg till... Jag har ett ganska bra cv, pratar flera språk , har lång utbildning , kan en hel del dataprogram och annat tjusigt men jobben verkar ändå inte ramla över mig. Vore ju skönt om jag hade fått a-kassa fram till min första lön iallfall... Fast vi klarar oss och jag hoppas det går ganska fort att hitta ett jobb

11:32 fm  
Blogger Thérèse said...

Anna - en jättebra idé faktiskt. Känner mig riktigt korkad som inte tänkt på det tidigare....

11:42 fm  
Blogger Blancaflor said...

Lugnet kommer till mig i Sverige ocksa och känslan av att detta, detta är MITT land, mina människor och min kultur. Saknar alltid Sverige men har inga planer pa att flytta hem, önskar dock att jag kunde aka hem oftare.

12:23 em  
Blogger Malin said...

Grattis till det 500:e inlägget! Och tack för en kul blogg!

5:28 em  
Blogger Thérèse said...

Blancaflor - ja , det är väldigt skönt. Jag går fortfarnade omkring och är euforisk att jag är "hemma". Tyvärr lär väl inte den känslan hålla i sig för evigt... Jag är öppen för att flytta utomlands igen om rätt tillfälle kommer

Malin - tack så jättemycket

5:34 em  
Blogger Thérèse said...

Pumans dotter - jag kan nog få ihop ett bra cv men jag har två barn och sånt gillas ju inte alltid av arbetsgivare...

6:04 em  
Anonymous Pumans dotter said...

Therese, barn kanske ger minus-poäng, iaf om de är jättesmå och sjuka ofta, men dina har väl redan passerat småbarnsstadiet så det kanske inte är så farligt.

7:09 em  
Blogger trulsa said...

Bara en parentes: en del arbetsgivare ser också fördelen i att anställa mammor, det sägs nämligen (och jag har för mig att det finns en undersökning på det) att kvinnor som fått barn höjer sin effektivitet med 70% och blir dessutom mycket mer stresståliga. Det kan ju vara ett argument att ha i bakfickan när du ska tala för dig! :)

Grattis till bloggen, och vad skönt att du verkar komma till rätta med ditt "nya" liv i Sverige. Det är alltid svårt med omställningar, men i slutändan brukar det visa sig att det blir rätt bra. I alla fall så länge man följer sitt hjärta. (om man nu kan höra vad hjärtat säger, det brukar väl vara det svåraste, inte sant?)

12:00 em  
Blogger Thérèse said...

Pumans dotter - mina är 5 och 11 år så fortfarnade ganska små , iallfall i mina ögon. Men dom är sjuka väldigt sällan.

Trulsa - tack , vilket bra argument det kanske kan komma till användning på en anställningsintervjuv. Håller helt med om att det svåraste är att höra vad hjärtat säger... Jag tror att jag gör det nu men ibland vet jag inte

1:16 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home