mat, adoptioner och nya bloggar
Jag gjorde Krokofantens Tatin de pommes de terre au brie , dvs. potatis och brieost paj. Jag fuskade lite och köpte färdig pajdeg och gjorde pajen i en kakform med löstagbar botten. Jag ville inte stoppa in stekpanna med plasthandtag i ugnen. Min blev inte alls lika fin som Krokofantens men god var den.
Förra helgen gjorde jag Depardieus Tartiflette. Även då fuskade jag lite och tog brie eftersom jag inte kunde få tag i reblochon ost. Jag hoppade även över bacon. Jag är vegetarian men maken och barnen åt bacon vid sidan av.
Jag hittade en blogg häromdagen som jag inte kan nöja mig med att bara länka utan vill nämna. Patrica skriver om hur det är att växa upp som adopterad och om mötet med sin biologiska familj i Chile. Vacker, välskriven och stark blogg som verkligen berör. Jag tror inte alla är medvetna om adoptionsproblematiken. Jag har många adopterade kompisar men det dröjde väldigt länge innan jag fattade dom problem och funderingar många har. Egentligen var det först när en adopterad bekant började forska och skriva om det här som jag fattade. För ett par år sen sände SVT några program om adopterade från Korea. Jag säger inte att alla mår dålig men väldigt många gör det mer eller mindre i olika perioder av sitt liv. Jag är inte helt motståndare till adoptioner för hade jag inte kunnat få barn hade jag säkert adopterat. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan barn. Min kompis som forskar om adoptioner och adopterade sa för några år sen att för att han ska tycka internationella adoptioner är okey ska svenska barn från problemfamiljer kunna adopteras till medelklass/överklass familjer i t.ex Ryssland lika gärna som ryska barn adopteras av svenska par.
Jag hittade en till ny blogg idag. En jätterolig och lärorik blogg om Japan som Nightoholic som bott där många år skriver. Satt och läste och skrattade länge ikväll. Förutom att ha roligt lär man sig också mycket om Japan. Jag som verkligen vill åka till Japan blev jätteglad att stöta på en läsvärd blogg därifrån. Börjar bli många favoriter nu. Snart risk att bloggläsandet blir en heltidssyssla
Förra helgen gjorde jag Depardieus Tartiflette. Även då fuskade jag lite och tog brie eftersom jag inte kunde få tag i reblochon ost. Jag hoppade även över bacon. Jag är vegetarian men maken och barnen åt bacon vid sidan av.
Jag hittade en blogg häromdagen som jag inte kan nöja mig med att bara länka utan vill nämna. Patrica skriver om hur det är att växa upp som adopterad och om mötet med sin biologiska familj i Chile. Vacker, välskriven och stark blogg som verkligen berör. Jag tror inte alla är medvetna om adoptionsproblematiken. Jag har många adopterade kompisar men det dröjde väldigt länge innan jag fattade dom problem och funderingar många har. Egentligen var det först när en adopterad bekant började forska och skriva om det här som jag fattade. För ett par år sen sände SVT några program om adopterade från Korea. Jag säger inte att alla mår dålig men väldigt många gör det mer eller mindre i olika perioder av sitt liv. Jag är inte helt motståndare till adoptioner för hade jag inte kunnat få barn hade jag säkert adopterat. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan barn. Min kompis som forskar om adoptioner och adopterade sa för några år sen att för att han ska tycka internationella adoptioner är okey ska svenska barn från problemfamiljer kunna adopteras till medelklass/överklass familjer i t.ex Ryssland lika gärna som ryska barn adopteras av svenska par.
Jag hittade en till ny blogg idag. En jätterolig och lärorik blogg om Japan som Nightoholic som bott där många år skriver. Satt och läste och skrattade länge ikväll. Förutom att ha roligt lär man sig också mycket om Japan. Jag som verkligen vill åka till Japan blev jätteglad att stöta på en läsvärd blogg därifrån. Börjar bli många favoriter nu. Snart risk att bloggläsandet blir en heltidssyssla
posted by Thérèse at 11:48 em
21 Comments:
Jo ursäkta mig men du skrev i en blogg om att från a till ö finns på dvd? vart då om jag får fråga?
Nätbutikerna Ginza , Megastore, dvd.se och CDON.com har den.
Om jag skall vara riktigt ärlig, och skall man väl... Jag fuskade med degen jag också... :o)
Känner igen mig i att bloggandet och bloggläsandet tar mycket tid. Men det är ju roligt. Nightoholic var ett bra tips. :-) Vad sysslar du med annars när du inte bloggar? Hemmafru?
El Mango - jag ska bli klar med examensarbete i nationalekonomi till juni är det tänkt, får se för letandet efter skolor och lägenhet i Madrid har tagit tid. Men i augusti borde det vara klart. Ska också undervisa spanjorer i engelska på en kvällskurser i vår. Till hösten hoppas jag hitta något heltidsjobb här men arbetslösheten är hög. Tänkte sikta in mig på dom svenska företagen som finns. Annars kommer jag nog att plugga nåt på distans för att vara hemmafru på heltid blir för trist
Men det är väl självklart att man mår dåligt ifall man inte vet vad man kommer ifrån, eller varför man hamnat där man är.....
Okej, då har jag lite mer pejl på dig. :-) Lycka till!
Tack Thérèse, vad fint du skrivit om min blogg! Blir alldeles rörd, det värmde!
Maleandro - javisst är det så men tyvärr verkar många svenskar vara omedvetna om det.
El Mango - ja, jag kanske skulle ha skrivit mer om vad jag gör i min presentation. Men ekonomi är ofta så tråkigt för andra. Jag är väl inte heller så passionerad vill bara ha ett jobb och något vettigt att kombinera med mitt favoritämne Internationella relationer
Patricia - Jag menar varje ord. Läser din blogg varje dag sen jag hittade den på nyligen häromdagen. Jättebra verkligen
Jag skulle kunna fylla spaltmeter om adoption och adopterades problem. Men jag orkar inte ta tag i den biten i min blogg, jag funderar på att öppna en ny, anonym blogg för den biten av mitt liv och mina tankar. För det är ett problem. Att vi tex fortfarande adopterar barn från SydKorea trots att det är ett land nog så rikt som oss och att vi därmed också ser ner på det landet per definition "de kan inte ta hand om sina egn barn". Men de tar hand om sina barn i större utsträckning nu än tidigare men vi VILL ha barn från dem och det finns ingen önskan från något håll till viss del att stoppa en blomstrande industri (som det ibland känns som om jag varit en del av)
När jag var liten sade jag ibland att jag inte ville bli flyttad till Sverige utan hade jag fått välja hade jag bott kvar.
Detta tog alla svenskar som något otroligt provocerande.
"vad hade du blivit där, ännu ett barnhemsbarn"
"du hade bara fått jobba i nån jävla fabrik"
"du hade aldrig överlevt"
Sådana kommentarer fick man ofta. Men...varför skulle jag inte kunnat bli något? Varför skulle jag bara kunnat få fabriksjobb? Varför hade jag inte kunnat överleva?
Jag kan ibland fortfarande undra om det är bättre att bo här och få Thaihora fräst efter mig på stan när jag går med pappa än att bo i Korea.
Men självklart kan man inte bara välja bort sin familj.
Att säga "vart hade du helst velat växa upp" är som att säga åt någon att välja bort hela sin uppväxt, kultur, familj och allt man älskar. Det är inte så lätt.
men det är heller inte så lätt som att man automatiskt får det bättre bara för att man bor i Sverige, detta inskränkta jävla underbara land.
Förlåt, jag lastar över lite tankar här.
Jag kan bli vansinnigt otroligt irriterad över att jag bara för att jag är adopterad räknas som Allmänt gods. SVERIGE adopterade mig, alltså får vilken jävel somhelst fråga mig otroligt personliga saker som jag inte ens har talat med min familj om. Och vill man inte svara, då får man ofta höra att man är snarstucken och att det är väl inget konstigt med att fråga. Det är inte konstigt att UNDRA men jag tycker faktiskt att det kan vara väldigt fräckt och ofint att fråga rakt ut när man inte känner en människa. Eller kalla mig för "adoptivbarn". Jag är adopterad. De som adopterar är adoptanter. För att kalla oss något annat är att för alltid sätta oss adopterade i en underlägsen position i alla diskurser som framkommer i ämnet, och jag VET att det är många adoptanters önskan. Inte alla, men många. Jag har faktiskt stött på mest fördomar och elakhet från adoptanter än andra.
Eller "importerad" och sen skratta lite för att visa att det var ett skämt. (jag skrattar sällan åt det skämtet, bara om vänner säger det, då är det en annan sak, då kan man dänga tillbaka med Jugge eller svartskalle eller svenne eller vad som)
Virvla - oj jättebra skrivet. Du får lasta över hur mycket tankar du vill här. Du skulle kunna bli gästbloggare.
Jag blir också jävligt upprörd när jag hör hur rasistiskt adopterade kompisar behandlas. Det där med att bli kallad "thaihora" verkar vanligt. Det verkar finnas en sjuk och otrevlig myt om asiatiska kvinnor i Sverige. Vet inte om du sett eller hört om ett "skojigt" TVprogram som hette Oumi och gick på 5an. En svensk skådis klädde ut sig till japanska och ställde dumma frågor till kändisar. Samtidigt som hon drev lite med korkade asiatiska kvinnor. Jättekul. Vad hade hänt om hon klätt ut sig till svart, jude, rom eller nåt annat. Förmodligen hade det blivit ett jävla liv.
Självklart hade du kunnat klara dig jättebra i Sydkorea om du hade växt upp där. Finns inget som motsäger det.
Jag visste inte att Sverige fortfarande adopterade barn från Sydkorea. Skumt. Har du varit i Sydkorea någon gång som vuxen?
Tack!! :-)
Jag hatade Oumi! Vad var det för jäkla dåre som kom på henne?! Jag har inte tyckt om Mi Ridell sen dess. Som om man inte har nog med fördomar! Det är lite som med Hollywood filmer. Där får inte längre tex Judar eller svarta vara per definition bad guys så nu är det alltid muslimer eller ryssar. Fördomar verkar bara förskjutas aldrig raderas. (jag är själv full med fördomar förresten, är lite orolig för att åka till just korea o japan för jag tycker inte om sjögräs o fisk tex)
Jovisst adopteras det fortfarande från Korea. Inte så vanligt visserligen men det görs. Varför? Vad i hela fridens namn får en familj som behöver adoptera ett barn att adoptera från just Korea? Säkert sägs det något som att "det finns barn där som behöver föräldrar" etc men det finns faktiskt barn som behöver föräldrar ännu mer i andra länder!
Jag har även läst inlägg i forum som säger tex. "Jag vill adoptera ett barn från Colombia, men det ska vara vitt för barnets bästa" Alltså, HALLÅ! Då är det inte för barnets bästa, utan för föräldrarnas rädsla att möta sina och andras fördomar.
DESSUTOM är ju det sjuka att de faktiskt FÅR fylla i vilken hudfärg de helst vill ha på sitt barn. (Detta tror jag är från Colombia, men varför kan inte tex adoptivcentrum eller vad de heter sätta press på myndigheterna där för att ta bort denna oerhört stötande lilla ruta)
Jag borde nog skriva själv om det här, men jag är lite ostrukturerad i mitt tänk kring detta, skulle nästan behöva bli gästbloggare och få frågor! :-D
Jag blev lite inspirerad av allt detta och gick in på www.adoptera.nu och deras diskussionsforum.
Där finns det mycket bitterhet och hat och hätska ord fram och tillbaka men om man kan sålla mellan all pajkastning så kan man ändå, tycker jag som adopterad, att man kan se ett ganska tydligt mönster. Adoptanter vill gärna diskutera tex hudfärg och om de är villiga att flytta till ett annat område eller inte. Men andra, mer ogripbara saker, vill inte gärna diskuteras. Att man, som vuxen, tex ibland kan känna att man vill åka "hem" (och inte till Sverige eller hemorten, utan födelselandet) och helst inte har velat komma hit möts ganska hätskt.
Citat:
Men jag misstänker att det åtminstone är lite dejligare än att leva (eller inte ha överlevt) på en institution hela sin barndom.
Att andelen självmord bland adopterade är större beror möjligen på att dessa personer utsatts för ett trauma i och med att de blivit övergivna tidigt i livet.
Om de utsedda A-föräldrarna sedan inte förmått laga denna skada kan bero på bristande utbildning och/eller information och stöd från det omgivande samhället. Eller så kan det helt enkelt vara så att det barnet inte kunde läka inombords.
(vet inte om mina taggar funkar som de ska.)
Vad har den ovanstående just sagt? Jo, att det inte Adoptanternas "fel" att ett barn mår dåligt och möjligtvis kommer ta självmord i framtiden. Det är bristand utbildning, information och stöd. Kanske kan inte barnet läka själv!
Att adoption som sådant kanske ibland kan vara fel? Skadligt för barnet? Att det skulle vara bättre att faktiskt vara kvar i födelselandet? Sådana inslag i diskussionen tas bara upp på adoptanternas villkor aldrig annars! Och att lyssna på adopterade? Nej, det går inte för sig.
(Många adopterade har betett sig mycket illa på det forumet, men det har adoptanterna också. Båda är lika goda kålsupare vill jag klargöra. Numer tror jag dock det är lite bättre :) )
Alltså...jag har lite svårt att uttrycka mig nu utan att tala alldeles för generaliserande, men i princip är det många sådana här inlägg. Kanske överanalyserar jag?
Förlåååååååååt nu blev det jättelångt igen!!
Man kan också fundera över om det är dejligare att vara deprimerad och självmordsbenägen i sitt ursprungsland, utan socialt skyddsnät - eller deprimerad och självmordsbenägen i Sverige där man faktiskt kan få hjälp om man ber om det.
Attans! ovanstående skulle varit med i citatet ovan, det var en fortsättning på stycket. Jag läste det nu och blev sur. Det är ju ADOPTIONEN som i stora delar orsakar den psykiska ohälsan. Separation från föräldrarna också givetvis, men bristande spegling och identitetssökning utan att kunna hitta förebilder etc är precis lika viktigt.
Alltså skiten i inläggen bara fortsätter. Allt från samma nedlåtande människa.
Fast jag förfasas självklart inte riktigt lika mycket över de adopterade eftersom jag är partisk.
MEN borde inte utgångspunkten alltid vara att ursprungsländerna själva ska klara av att ta hand om sina barn? Vi är inga apor som ingår i en genpool. Ska det vara så dumt att slåss för att framtida barn ska få känna på denna kärlek och sociala skyddnät och gud och hans moster i sitt ursprungland?
Jag beklagar att du/ni som är så missnöjda med att vara adopterade till Norge inte fick vara kvar på barnhemmet och uppleva lyckan med att växa upp i samhällets utkant utan kärlek, socialt skyddsnät, ekonomisk trygghet eller utbildningsmöjligheter.
Att misstänkliggöra oss fyller bara en funktion just nu och det är att misstänkliggöra hela fenomenet internationell adoption. Varför påstå sig plädera för att det ska bli bättre för barnen i deras liv som adopterade när syftet verkar vara att på sikt underminera verksamheten så pass att barnen till slut slipper "drabbas" av våra omsorger och vår kärlek genom att bli adopterade och istället för sitt eget bästa tvingas bli kvar på institutioner.
Ovan har en från adoptera.nu skrivit i en tråd. Och jag står fast vid min åsikt: Internationella adoptioner bör i en utopisk framtid inte finnas. Att skriva såhär främjar inget för barnen i framtiden utan bara för framtida adoptanter.
Du Therese, de här inläggen är alldeles för långa, jag är ledsen att jag tar upp en massa plats. Jag skulle kunna ta o klistra in dem i ett egen inlägg på min blogg eller vad ska jag göra med dem? Bestäm du, kommentarerna är till dig! :-D
(jag ska dessutom sluta läsa på adoptera.nu)
(de båda feta styckena är alltså inte skrivna av samma person, ville bara klargöra!!)
Virvla - jag älskar långa inlägg så det är klart dom ska vara kvar. Känn absolut inte att du måste skriva korta inlägg, skriv precis som du vil. Jag vill helst inte ta bort några kommentarer överhuvudtaget.
Okej bra, men jag tvingade bort mig från det där diskussionforumet så nu blir det inte mer ikväll i alla fall :-)
Vivla , du får gärna fortsätta en annan dag om du vill. Gå in och kolla Patricias blogg. Jättebra. Hennes resa till Chile och mötet med biologiska mamman är som en följetong jag har fastant i.
Jag har hört många adopterade som är emot internationella adoptioner. En kompis till mig sa att det skulle vara okey om då också svenska barn adopterades till Sydkorea. Men inte som det är nu att Sverige och andra rika länder "köper" barn. Att adoptera för att man hjälper ett barn i ett fattigt land tycker jag är ett ganska dåligt argument. Du kan hjälpa många barn i fattiga länder genom att stödja t.ex Unicef, Rädda Barnen och likande organisationer. Men ska jag vara ärlig hade jag absolut adopterat om jag inte kunde få barn. Varifrån spelar ingen roll. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan egna barn. Men nu har jag två så det blir ingen adoption för mig. Fast jag skulle gärna ha fler barn men hur det blir med den saken får framtiden utvisa.
Vilken diskussion det blev !
Skicka en kommentar
<< Home