våld mot kvinnor

- Kvinnovåldet är accepterat, säger professor Dick Harrison vid Lunds universitet.
- Våld mot kvinnor är så vanligt i vår kultur att det blivit accepterat, säger Harrison.
- Ingen bryr sig om det strukturella våldet mot kvinnor. Vi blundar allesammans för problemet.
Om männen i stället hade varit offer, skulle problemet behandlas annorlunda, hävdar han.

Citatet ovan är från Expressen och tyvärr har nog inte Dick Harrisson helt fel. Både Expressen och Aftonbladet har dom senaste dagarna skrivit en del om kvinnor som blivit dödade eller svårt skadade av män dom lever eller har levt tillsammans med. Enligt båda tidningarna dödas varje år cirka 16 kvinnor av sina män eller ex.män.

År 2003 anmäldes 13390 fall kvinnomisshandel i hemmet men mörkertalet är troligen mycket stort då väldigt många aldrig anmäler.
Våld i hemmet sker många gånger inför ögonen på barnen. INGA barn ska behöva se en förälder bli slagen eller förnedrad. Hemmet ska vara en plats där man ska kunna känna sig trygg. Hur ska barn som regelbundet bevittnar en förälder slå och förnedra en annan förälder kunna bli trygga? Hur kommer deras syn på män och kvinnor att se ut och hur kommer deras förhållanden som vuxna att bli?

Visst är det lätt att säga att man ska gå vid första slaget. Men dom flesta vet nog hur svårt det kan vara att komma ur ett dåligt förhållande. Allt är ju inte svart eller vitt heller utan han kanske bara slår ett par gånger om året oftast är han underbar och kommer med blommor och presenter , ordnar myskvällar och trevliga familjeutflykter. Alla kan ju göra misstag och trots allt älskar dom varandra och har levt ihop länge , har kanske barn tillsammans och har gemensamma drömmar om framtiden. Man kanske har hus , bil , lån och annat tillsammans som komplicerar en separation.

Kanske slår han inte särskilt hårt , kanske slår han bara på armarna , kanske är han otroligt ångerfull dagen efter , kanske beror det på att han blev för full och han lovar att aldrig dricka så mycket igen.

Det finns inga problem som går att lösa med våld. Ingen är så besvärlig att leva med att den peronen förtjänar att bli slagen. Lever man med någon som är jobbig och besvärlig att leva med är inte våld utan separation eller terapi lösningen. Både den som slår och den som blir slagen , och naturligtvis eventuella barn som bevittnar misshandeln, behöver hjälp.

Många gånger skäms den som blir slagen och gör allt för att dölja det för omgivningen. Även om man vet att det inte är mitt fel så finns nog ofta skamkänslorna där. Man skäms kanske också för att man har fallit för fel man. Alla vill väl visa upp ett bra förhållande utåt. Därför kan det vara svårt för omgivningen att veta. Det är ju inte heller någon lätt fråga att ta upp om man har sina misstankar att en vän eller släkting blir misshandlad.

Självklart ska man lägga sig i och inte passivt välja att blunda för det som är jobbigt om man vet något. Även om alla håller med om det tror jag tyvärr att verkligheten ser annorlunda ut. Det är jobbigt och man vill inte lägga sig i. Men jag hoppas att jag har fel.

Kvinnan som blir misshandlad känner sig ofta troligen ensam och tror kanske inte att hon har någon att anförtro sig åt. I många fall har också mannen under många år lyckats isolera kvinnan från hennes släkt och vänner. Kanske stannar hon för att skydda sina barn. Vid en skilsmässa kan ju mannen kräva att få ha barnen halva tiden och hon är orolig för vad som ska hända barnen när dom är ensamma hos pappa.

Den som blir misshandlad kan många gånger också vara rädd att inte bli trodd. Hennes man är ju socialt välanpassad , duktig med barnen , har bra jobb , svärföräldrarna älskar honom och alla tycker att han är så charmig och trevlig. Han kan väl inte slå? Hon måste överdriva.

Den misshandlade kvinnan drabbas sällan "bara" av slag utan ofta finns ett stort mått av psykisk misshandel. Att gång på gång få höra hur värdelös man är , kanske bli förnedrad och kallad dom mest grova saker kanske med barnen som vittne , tär på vilket psyke som helst. Det kan många gånger vara mycket värre än den fysiska misshandeln.

Många kvinnor som någon gång har blivit utsatta för våld har svårt att identifiera sig sjävla som "en misshandlad kvinna" eller sin partner som kvinnomisshandlare. Att erkänna att man blivit misshandlad av den man lever med kanske känns som att man är misslyckad på något sätt och vi ska ju alla helst vara lyckade och framgångsrika. Det kanske känns som att man får skylla sig själv för att man har valt fel man.

Det här är verkligen inget lätt ämne och jag känner att jag egentligen inte har kapacitet och kunskap att skriva något riktigt bra om det. Men det är så angeläget att jag ändå ville göra det. Så det blev ett ganska rörigt inlägg. Hoppas någon orkar läsa iallfall och kanske dela med sig av sina tankar.
I den bästa av världar ska ingen behöva bli slagen eller förnedrad och speciellt inte i hemmet som ska vara en plats där man ska känna sig trygg.

Finns det inte tillräckligt med stöd och hjälp för kvinnor som misshandlas av sina män? Hur ska vi komma tillrätta med våld i hemmet? Vad går gränsen får psykiskt och fysiskt våld?

Jag vill påpeka att naturligtvis är allt våld alltid fel men jag valde att i det här inlägget fokusera på män som slår en kvinna dom lever eller har levt tillsammans med.
Att det finns jättemånga bra män som aldrig skulle drömma om att slå sin partner vet väl alla redan så det behöver jag väl inte påpeka.