när kan man att språk?
31 mars skrev jag om en historia om språkinlärning min svenskalärare på högstadiet berättat. Det handlade om en författare , Frans G Bengtsson skrev en läsare eftersom jag glömt namnet, som läst samma bok på många språk och på så sätt lärt sig främmande språk. Jag funderade på detta och radio och TV som hjälpmedel för att lära sig nya språk och fick så många bra kommentarer att jag tänkte lyfta upp en på bloggen.
Tolken frågade i sin kommentar , när betyder det att man "kan" ett språk? När har man lärt sig ett språk? Vad innebär det att kunna ett språk?
Ingen lätt fråga att svara på men det vore kul att höra om någon har teorier och funderingar kring det.
Många har säkert varit med om att på en utlandsresa fråga någon om han eller hon pratar englska (eller annat språk) få ett "Yes" till svar och sen inse att personen kanske kan ett par ord eller ett par meningar på englska. Likaså kanske man har varit med om det motsatta , någon säger att han eller hon pratar lite englska (eller annat språk) men det visar sig att personen är jättebra på engelska (eller annat språk).
Själv tycker jag att jag pratar bra spanska , engelska och svenska men det kommer ju alltid upp ord och uttryck jag inte har hört. Jag klarar mer avancerad svenska och engelska än spanska och jag gör fler grammatiska misstag på spanska. Även om jag själv tycker att mitt uttal är bra så hör naturligtvis spanjorerna att jag inte är född och uppvuxen här.
När man kan ett språk kan nog också bero på hur man ska använda språket. Själv kan jag nog säga att jag kan franska om jag ska turista i Frankrike , boka hotellrum, beställa på resturang , läsa skyltar och likande. Men jag klarar inte att sitta och prata med några fransmän utan att jag missar mycket av vad som sägs och har svårt att veta vad jag själv ska säga. Jag kan ganska bra läsa en tidning eller se en fransk film men har väldigt svårt att säga nåt själv och det blir inte alltid så korrekt varken grammatiskt eller uttalsdmässigt. Men jag jobbar på att min franska ska bli bättre med tiden för idag tycker jag inte riktigt att jag "kan" franska
Tolken frågade i sin kommentar , när betyder det att man "kan" ett språk? När har man lärt sig ett språk? Vad innebär det att kunna ett språk?
Ingen lätt fråga att svara på men det vore kul att höra om någon har teorier och funderingar kring det.
Många har säkert varit med om att på en utlandsresa fråga någon om han eller hon pratar englska (eller annat språk) få ett "Yes" till svar och sen inse att personen kanske kan ett par ord eller ett par meningar på englska. Likaså kanske man har varit med om det motsatta , någon säger att han eller hon pratar lite englska (eller annat språk) men det visar sig att personen är jättebra på engelska (eller annat språk).
Själv tycker jag att jag pratar bra spanska , engelska och svenska men det kommer ju alltid upp ord och uttryck jag inte har hört. Jag klarar mer avancerad svenska och engelska än spanska och jag gör fler grammatiska misstag på spanska. Även om jag själv tycker att mitt uttal är bra så hör naturligtvis spanjorerna att jag inte är född och uppvuxen här.
När man kan ett språk kan nog också bero på hur man ska använda språket. Själv kan jag nog säga att jag kan franska om jag ska turista i Frankrike , boka hotellrum, beställa på resturang , läsa skyltar och likande. Men jag klarar inte att sitta och prata med några fransmän utan att jag missar mycket av vad som sägs och har svårt att veta vad jag själv ska säga. Jag kan ganska bra läsa en tidning eller se en fransk film men har väldigt svårt att säga nåt själv och det blir inte alltid så korrekt varken grammatiskt eller uttalsdmässigt. Men jag jobbar på att min franska ska bli bättre med tiden för idag tycker jag inte riktigt att jag "kan" franska
posted by Thérèse at 1:50 em
5 Comments:
Det är sant, det finns väll ingen direkt gräns där man säger "nu kan du språket" eller "nu kan du det inte"
Jag anser mig duktig i svenska, engelska och finska, och jag kan språken, lite mer eller mindre helt enkelt.
Blir man någonsin helt fullärd på ett språk? Det kommer alltid att finnas ord man inte känner till, fackuttryck man inte känner till, slang man inte förstår...
Jag anser att jag pratar flytande spanska och svenska och rätt hyfsad engelska. Sedan förstår jag tyska, franska, portugisiska, galiciska, katalanska och italienska rätt hyfsat. Men inte ens med bästa vilja i världen får jag ihop mer än några enstaka ord/fraser på dessa språk. Och ryskan och finskan ska vi inte prata om. *s* Nu rör jag ju desstutom ihop allt med marockanskan som snurrar runt i mitt huvud hela tiden.
Jag har jobbat som tolk (spanska - svenska) och har bra ordförråd på båda språken. Att växla mellan dom är inget problem, inte heller att tänka på ett språk och samtidigt tala det andra. Men vissa grejer uttrycker jag lättare på svenska och andra grejer på spanska, beroende på vilken situation jag befinner mej i.
Förresten, visste du att språken upptar olika delar av hjärnan? Dom har gjort tester på flerspråkiga människor som fått hjärnskador och sett att beroende på var skadan sitter kan man faktiskt förlora ett helt språk men inte det/dom andra. Det gäller även dom som drabbas av afasi. Och när man blir äldre är det inte ovanligt att man bara minns det språk man lärde sej först. Det ska bli intressant att se vilket jag tappar, jag är ju tvåspråkig sedan jag var liten. Och mina barn växer upp med 4 språk...
Nä fullärd på ett språk blir man nog aldrig. Men när kan man ett språk? Det är kanske upp till var och en att bedöma för det finns ju som sagt ingen gräns eller regel för när man kan ett språk
Det går ju ALLTID att lära sig mer, och att bli bättre på sitt/sina språk - kanske ska man se det som en tillgång och inte som ett problem? På nåt vis är det skönt att känna att man kan utvecklas och lära sig mer.
När man kan ett språk? Tja, så fort man kan kommunicera med andra på språket utan att hela hela tiden missförstås och missförstå?
Ibland ställer vi för höga krav på oss själva, krav som ingen annan skulle ställa.
Ja, och jag har också hört att det är viktigt att äldre invandrare får vård på sitt modersmål just för att språk man lärt sig sent i livet glömmer man.
Min gudfar vaknade upp efter en svår bilolycka med skallskador och talade bara engelska, och han lärde sig verkligen inte engelska först, tvärtom sent i livet, även om han lärde sig engelska väldigt bra.
En väldigt filosofisk kommentar om när man kan ett språk är att man kan det när man själv tycker att man kan det.
Skicka en kommentar
<< Home