resa nu och då

Som den historienörd jag är har jag läst en del berättelser av typ 1400-tals munk vandrar från västgötskt kloster till Afrika för att frälsa hedningar. Intressant att göra en jämförelse med dagens resor . Idag är det hyfsat billigt och lätt att resa. På några timmar kan man vara i Sydeuropa och flyger man lågprisbolag behöver det inte kosta mer än några hundralappar. Föredrar man chater kan man få resa med hotell för en tusenlapp eller två , iallfall om man tar sista minuten. Vänner och familj kan man maila och ringa till på nätet och titta på i webkamera. Behöver man pengar kan man bara stoppa in sitt VISA eller Mastercard i bankomaten och plocka ut pengar från sitt svenska bankkonto. Bosätter man sig på Costa del Sol, Kanarieöarna eller något annat ställe där det finns en stor svenskkoloni finns svensktalande läkare, tandläkare, bankpersonal, mäklare, skola, möbelhandlare, bilhandlare och mycket mer. På nätet kan man kolla TVprogram eller läsa tidningar från hela världen. Vill man kan man också skaffa SVTEuropa (som kan ses över hela världen och inte bara i Europa) och se på samma TVprogram SAMTIDIGT som ens bekanta kollar i hemlandet. Vill man ha svenska böcker eller filmer kan man handla på webben och få dom skickade till sig. IKEA runt om i världen säljer svensk mat så längtar man efter knäckebröd, köttbullar, inlagd sill, Norrlands Guld eller glögg kan man bege sig till det stora möbelvaruhuset. På Costa del Sol och Kanarieöarna finns speciella affäer som säljer svensk mat och svenska tidningar till bofasta svenskar.
Hur gjorde 1400-tals munken? Eller för den delen kända resenärer som Heliga Birgitta och drottning Kristina ? Breven man skrev till familjen där hemma antar jag kunde ta lång tid att få svar på. Hur gjorde dom med pengar? Bar dom med sig vad dom behövde för att vara borta kanske i många år? Hade dom någon sorts dåtida resecheckar så dom kunde deponera pengar i svensk bank och plocka ut dom i en bank någonstans i världen? Men hur funkade det innan alla hade id-kort? Bankerna lär ju ha velat veta att dom lämnade ut pengar till rätt person.
1751 kom Linnés lärljunge Pehr Löfling då 22 år gammal till Madrid. I några år väntar han i Madrid för att få följa med på en resa till kolonierna. Han lär sig spanska och umgås med spanska studenter och skriver Spaniens första flora.
Hem till sin mor skriver han och klagar att spanjorerna aldrig dricker mjölk, inte heller har dom smör på bordet utan olivolja. Han saknar också salt fläsk och inlagd sill "det har Spanien aldrig ännu sett" skriver Pehr Löfling.
I sina brev hem till mor försäkrar han att han att något förhållande med någon spansjorska kommer det inte att bli tal om. Men till kamraterna vid universitetet i Uppsala beskriver han spanjorskorna ingående och med värme.
Kompisarna i Uppsala vill naturligtvis veta hur dryckesvanorna är i Spanien.De får nogranna prisuppgifter på alkohol och får veta att öl är sällsynt och lyckas man mot förmodan komma över en flaska är det dyrt och dåligt. Vin däremot finns i obegränsade mängder. Reser man utanför Madrid kan man köpa vin direkt av vinbönderna till bra pris och "brännvinet är här bara lite dyrare än vinet " skriver han.
Till slut kom Pehr Löfling iväg till kolonierna och hans arbete i Venezuelas djungler resulterar i den första floran över djungelområdets växter. Men innan han hinner återvända hem drabbas han av en tropisk febersjukdom och dör och begravs i Venezuelas djungel 27 år gammal